– Romeo handlar om sökande, romantik och så lite ensamhet. Jag har gått från att vara 19 till 23 under arbetet, och till skillnad från det jag skrev på debutplattan så kunde jag nu se hur jag framför låtarna live och att publiken ska sjunga med i texterna, berättar Ellen när QX träffar henne på ett Östermalmscafé en sensommardag i september.
I inledande Picking Up sjunger du om bråk med efterföljande sex: ”Last night we had a fight, and then we fucked right after several times”…
– Det är ärligt, ja (skrattar). Den blev startspåret för plattan och jag tycker jättemycket om den. Jag hade liksom ett… situationship, så den handlar inte om min relation just nu. Det var en form av relation som inte är en relation, en kåkå typ. Jag ville ha kakan, äta den och allt det här, och hade dejtat runt massor… Men det var inte bra, ingen av oss var vidare konflikträdd. Jag dras till personer som inte är det så det blir väl liksom..ja, lite stormigt.
Du är ju i en relation nu?
– Mhm.
Och du har gått tillbaka och skrivit om sånt som hänt innan du träffade henne?
– Ja, men hon vet ju typ allting och har fler ex än vad jag har. Men vi är inte svartsjuka. Och sådant jag upplevt, det är också känslor jag fortfarande bottnar i idag. Det är inte som att jag skriver av mig och går vidare. Det är känslor jag kan återkomma till och det tycker jag är viktigt när man ska stå på scen och leverera. Då måste man ju få vara i känslan.. Dessutom, alla de här upplevelserna har ju lett mig hit, till min tjej.
Låten Cant Take Us Apart, om Ellens storebror Erik sticker ut, eftersom den handlar om oromantisk kärlek. Men det finns också en passion i syskonkärlek, och i vänskaplig kärlek, menar hon.
– Det är lite ”jag hatar eller älskar dig”-känsla samtidigt som jag sjunger ”You’re like anatomy to me”.
Är du och brorsan lika?
– Ja, fast han har orange hår, är två år äldre och väldigt snygg. Folk tror att vi är tvillingar, vi är båda fräkniga, lika långa och står varandra väldigt nära.
Visste han, innan du själv visste, att du var lesbisk?
– Bra fråga. Jag tror inte att han hade tänkt på det, han hade bara en konstig lillasyster (skrattar).
Du använder ofta ”she” i dina låtar och en låt på Romeo heter till och med så. Är det någonting som du reflekterar över eller kommer det naturligt?
– Jag vill vara tydlig med pronomen och då i stället för att det blir ett ”you” så antar jag att det blir ett she. Det är det narrativet, som att jag berättar för en kompis vad som har hänt. Och det känns ju bättre än att det är he (skrattar).
Varför blev Romeo titel på plattan, ser du dig som en Romeo?
– Jag tyckte jag det var kul att leka med könsstereotypen. Vem får vara Romeo liksom? Får man vara Romea som en ung lesbisk tjej?
Så, brukar brudar kalla dig för det?
– Nej. Men att ragga och flirta gör väl de flesta? Jag tycker om fest och jag tycker om tjejer, och jag är 24 så jag tycker det känns okej att säga så. En kompis till mig levde i celibat i ett halvår för att bara tänka på sig själv och fokusera på ”rätt saker”, men jag har aldrig riktigt kunnat fokusera på ”rätt” saker. Ja, kanske karriären då.
Så celibat i ett halvår är inget alternativ för Ellen Krauss?
– Nej. Om jag inte skulle göra någon intressant dokumentärfilm om det. Jag gillar att ha någon att tänka på. En person som tar upp mina tankar, som jag vill ägna mig åt.
Innebär det att du gärna söker dig till relation?
– Ja, det gör jag nog… men jag skulle ju inte nöja mig med vem som helst (skrattar).
Hämtar du även inspiration i ditt skrivande från polare som berättar saker?
– Ja. Men det har inte riktigt behövts jag har haft nog med egen heartbreak (skrattar). Jag har varit ute på krogen, dejtat mycket och då var det lite ”shit happens” liksom. Jag hade kastat ut konsekvenstänket. Och kanske samvetet. Och sånt blir en grund till låtar.
De som varit med om situationer du sjunger om, har du hört av dig till dem?
– Nej. Det känns ju lite konstigt. Men det kanske man ska? Nej, de får upptäcka det själva. Och jag har ju inte nämnt några namn. Men en och annan kanske känner igen sig…
I sitt hyllade sommarprat berättade Ellen hur hon togs för en kille under uppväxten, hur hon ville klä sig som sin storebror, att ingen pratade om könsidentitet eller homosexualitet. Programmet är ett av årets mest lyssnade.
– Jag ville att sommarpratet skulle vara viktigare än mig. När jag själv lyssnar på sommarprat så tycker jag att man vill hämta något, inte bara lära känna en kändis. Annars kan man lika gärna googla. Min producent Hanna var svinbra och stöttande, och nu är min berättelse allas. Det känns så ärofyllt att ha gjort en sådan sak när man är 24.
Efter sommarpratet hörde många av sig, ofta genom DM:s via Instagram. Unga människor som känt igen sig i Ellens berättelser om att komma ut, och fundera kring könstillhörighet.
– Det var både fint och jobbigt, för jag blev påmind om hur jobbigt det var med alla funderingar man hade när man var i den åldern. Som barn var ju allt så himla dramatiskt. På det stora hela behöver det inte vara så mycket av ett problem, och det är väl det jag vill lyfta fram: Att vi behöver hjälpas åt för att inte göra det till en jobbig grej. Men samtidigt så är det såklart en jättegrej att komma fram till vem man är och allt det här kring könsidentitet och sexualitet.
Har du fått något negativt också eftersom du är så öppen?
– Faktiskt ingenting. Och det är jag jätteglad för. Innan kunde jag tänka att ”nu kanske jag får omvändelseterapi-brev hem”.
Hon fortsätter:
– Men det är inte de som hatar jag tycker är värst. Det är folk som inte tycker att man behöver prata så mycket om ”sånt här”. Människor som säger ”det där är väl ingen grej”, de som vill tona ner. Den attityden är jag typ allergisk mot. Och de vindarna blåser starka nu, där folk tycker ”varför ska vi prata om hur barn och ungdomar känner sig?”. De som på ytan accepterar men inte tycker att vi ska pratas om. De orsakar mer skada eftersom tystnaden skapar stigma. Det gör mig så arg.
– Men tillbaka till din fråga, så har jag bara fått positiva reaktioner. En vän som är lesbisk hade en jättefin konversation med sin mamma som de borde haft för länge sedan. Efter mitt sommarprat vågade mamman ställa frågor hon inte vågat ställa tidigare. Och då kan jag tänka mig att det kanske finns andra som påverkats på liknande sätt och det blir jag jätteglad för.
I somras spelade du för första gången på Way Out West, hur var det?
– Jättekul och skitnervöst. Det regnade ju så mycket och jag tänkte att det kanske kommer 100 personer. Men sjukt nog sprack det upp när vi klev på den största scenen och det kom typ 10 000 personer. Folk sjöng med och jag kände mig väldigt ball.
Och nu ska du ut på höstturné med gigs i Danmark och Norge?
– Ja, Köpenhamn och Oslo. Av en slump spelade vi på Roskilde förra sommaren när de fick ett avhopp och det gick jättebra. Och nu har jag sålt ut i Köpenhamn. Så det känns jättebra. Men jag har aldrig spelat i Norge, så det blir intressant.
När du tittar ut över publikhavet under dina spelningar, ser du en röd tråd?
– Det är blandat, men mycket tjejer, coola tjejer. Och jag har märkt att det steg för steg kommit en lite yngre publik, mer folk i min ålder. Det är kul.
Om du fick komma tillbaka till Så Mycket Bättre, vem vill du vara där med då?
– Bo Kaspers. Eller, Robyn såklart…Och Kite! Ja, My Girl and I hade varit mäktig. De har jättefina låtar.
Skriver du åt andra också?
– Nej. Jag skulle gärna vilja, men det har inte blivit av. Om jag skriver låtar som inte passar mig först så försöker jag pussla ihop det så att det blir min låt i alla fall. Eftersom jag spelar gitarr och sjunger, så blir det ganska lätt min grej. Men jag skulle jättegärna vilja skriva åt andra. Det är bara att ”hit me up”.
Finns det någon artist som inspirerar dig mycket just nu?
– Just nu är jag helt besatt av Mk.gee. Han är magisk och produktionerna är så jävla häftiga. Det finns inga tydliga regler. Det är bara ”pure emotion”. Sen lyssnar jag på Adrianne Lenker. Och Oasis. Jag har aldrig varit ett fan, men med återföreningen har jag gått tillbaka och lyssnat. Jävlar vad bra musiken är! Supersonic, Cigarettes & Alcohol… Det är liksom inget fuffens.
Jag tycker det är kul att se vilka folk följer på Instagram, det säger en del om vem man är. Vissa av de du följde överraskade mig. Som Brad Pitt.
– Följer jag Brad Pitt? Jag tror att det är ett fankonto. Men ja, jag tycker att han har bra stil. Som verkligen klär i pilotbrillor, och känns som en rockstar. Han är en sån himla dude liksom, och så jävla manlig och sexig på ett sätt. Jag behöver såna influenser också.
Lagerhaus?
– Haha, det är en jättebra affär och finns nära där jag bor. Saker för kök och hem.
Kungahuset?
– Jaså? Ja men mamma tycker om Kungahuset och jag följer nog halva Kungahuset. Victoria och Prinsessan Estelle känns coola.
TV-serien The Bear?
– Jag älskar The Bear och har blivit ett stort fan på senaste tiden. Bra skådisar, och så jävla intensivt, med mycket bråk och skrik. Brorsan och jag finner lugn i det, så det kanske är nåt hemifrån (skrattar). Och min tjej tycker den är skitbra!
Secondhand-butiken Herr Judits?
– Där brukar jag handla. Jag handlar lite i skov, och då kör jag alltid second hand-rundor. Och då är Herr Judit absolut ett stopp, det är så mycket bättre än Dam-Judit.
Leb Zeppelin?
– Hon är tillsammans med en kompis till mig. Hon är ju skitcool, ball och väldigt rolig på Instagram. Hon är ju både dj och bonde, vilket är så coolt. Och det måste ändå vara en av de bättre Insta-namnen?
Sydney Sweeney?
– Hon är sjukt bra skådis. Och skitsnygg såklart. Det var nog efter Euphoria och The White Lotus va? Hon är skitcool, jag tycker hon verkar jävligt flippad liksom.
Du följer inte, men vad tycker du om mesta It-flatan just nu, Chappell Roan?
– Cool. Hon verkar så jävla kaxig. Jag gillar henne som fan. Good luck babe är jättebra. Hon sjunger skitbra och verkar skapa en jävla show.
Slutligen, ditt instakonto heter WhoisEllenKrauss? Har du kommit fram till vem Ellen är?
– Ellen Krauss var upptaget av någon i Tyskland som har typ noll följare och jag har hört av mig och vill byta konto, men det gick inte. Från början så undrade jag ju om någon skulle veta vem Ellen Krauss var och det kändes så konstigt att heta Ellen Krauss official. Så det känns bättre med ”vem fan är Ellen Krauss?” liksom.
Inte många som frågar sig det idag gissar jag.
