Hej Robert och Joel, vet ni, det ska erkännas direkt, Company är en musikal som jag inte alls hade koll på tidigare.
Robert: Vet du, det hade inte jag heller förrän jag var i New York för ett par år sedan och där några gaykompisar sa ”Du måste gå och se Company”, så då gjorde jag det och wow, den var helt fantastisk. Jag såg den då Patti LuPone hade samma roll som Helen Sjöholm och Gunilla Backman har i vår uppsättning. Och jag minns att jag tänkte efteråt, när ska man få se den här i Sverige, klipp till, ”hej vi ska sätta upp Company och vill ha med dig i den”… Antingen skrek folk rakt ut när jag berättade att vi skulle sätta upp Company eller så var folk rätt oberörda. Antingen hade man sett den och älskat den eller så hade man inte hört talas om den.
Joel: Det här är ju en av Stephen Sondheims mest kända musikaler, men när han skrev den på 70-talet spelades huvudrollen av en man och det var ett heterosexuellt par som skulle gifta sig, sen förnyade man den 2018 och gjorde en så kallad ’gender swap’ och nu är det en kvinna i huvudrollen och paret som ska gifta sig är gay.
Robert: Och det är ingen mellanmjölk här inte, det är en avancerad musikal och verkligen inte lättuggat för de som står på scen.
Och Robert, jag har hört att du ska framföra en låt med en riktig tung-vrickar-text i samband med att du har panik inför vigseln…
– Ja, det är riktig aerobics för mungipor och läppar, även om jag har viss oral kompetens så är det här pro-level (skrattar). Calle Norlén har översatt den och det är första gången det görs på svenska, det är otroligt kul att jobba med Calles text, som alltid.
Varför ska man se Company?
Joel: Klart man vill se en hysterisk bög som inte vill gifta sig (skrattar). För mig har den här musikalen alltid osat lite queerhet, den var spännande i originalet med en ung man i New York som var lite ambivalent till att gifta sig. Jag har alltid sett honom som lite bi, särskilt eftersom Sondheim själv var homosexuell. Sen sägs det att Sex and the City var en inspirationskälla när de skrev om musikalen 2018 och det kan man ju förstå. Det är en relationskomedi med allvar, det är New York, det är en singeltjej i huvudrollen, det är här och nu,
Robert: Ja, dessutom är den rapp, rolig och känns i hjärtat. Man får ställa sig frågan, vad håller vi vuxna på med? Hur ska vi leva våra liv? Ska man stadga sig och skaffa barn eller får man vara ifred? Den handlar om normerna som finns i samhället och vad det kostar att stöta sig med dem. Sen vill jag tillägga att det är fantastiskt att få dela scen med Frida Modén Treichl som har huvudrollen, det är ett kärt queert möte, äntligen får vi jobba med henne.