Efter över sextio föreställningar är det dags för Edvin Törnbloms succéföreställning Bögen är lös! att visas på biograferna. I höst åker Årets HBTQ+vinnare runt i Sverige och träffar publiken i samband med att föreställningen går upp på vita duken. Dessutom visar TV4 nu en tvådelars-dokumentär, Edvin är lös – bögen bakom scenen, i kväll på TV4 Play och TV4 (för TV4 Play + användare släpps båda avsnitten idag, men tittar man linjärt visas avsnitt två den 29 augusti). QX ringde upp den lösa bögen för ett snack.

Annons
Annons

Hur sammanfattar du Bögen är lös-turnén?
– Oj, med massa glädje. Jag känner mig jävligt nöjd och stolt, och glad över hur det blev. Gardell har gjort tusen shower innan mig i ämnet, men jag tycker innerligt att det ska pratas mer om oss. Jag är så glad att det kommer bögar, flator och transpersoner, men även att straighta tjejer med deras män dyker upp i Karlstad, Skellefteå och Sundsvall. Även om bara 10 procent av det jag säger går in i deras huvuden så är det jättefint.

Du berättade innan turnén att du var rädd att stöta på motstånd, gjorde du det?
– Jag gjorde inte det! Grejen är att jag aldrig tänkte på det när jag skrev den, eller under rep, men när jag såg Erik Gallis SVT-dokumentär om SD-bögar kom oron som en blixt från klar himmel.  Det blev ett ”wake-up call”. I Stockholm och andra stora städer lever man i en bubbla där alla är superaccepterande, men det slog mig så tydligt att det ute i landet finns folk som inte är det.

Ja, du stötte på homofobi under ett gig med De vet Du i Västerås?
– Precis. Oberoende om de var homofober eller om de bara tyckte jag var dålig så stod de där och skrek. Jag är ju en homoprofil som sjöng om att vara bög, så det blev så tydligt att det var mig de var ute efter. Jag får massa hat i brev, DM:s och på Flashback, men då sitter de bakom en skärm, instängda. Nu var de på plats. Och det var olustigt, för jag har ju berättat om saker jag varit med om och det har ofta varit i mindre städer.

Vad får vi se bakom kulisserna i dokumentären? Naket både bildligt och bokstavligt?
– Naket är det ju (skrattar). Nej, men jag är ju väldigt mig själv, och visar en mer lugn och reflekterande sida. Mötet med publiken var så fint. När jag och Johanna gjorde Ursäkta live så var det ju arenor, nu kom publiken nära. Vi möttes verkligen och det kändes magisk. Jag ville också att regissören Palmer Lydebrant skulle skildra utifrån hans ögon, så jag har liksom ingen ”final say” i detta.

Är detta din In Bed With Madonna?
– Den referensen kan ha tagits upp (skrattar).

Hur var det med nerverna inför premiären?
– Nej men, jag var ett vrak! Man kan lätt kunna sig galen när man tänker på det: Här skriver jag en grej om mitt liv som ska spelas i 60 föreställningar. Det är en ganska stor ”ask” att folk ska komma över hela Sverige och titta på en. Men det gick bra.

Kommer du smyga in i en salong och tittalängst bak hur publiken reagerar?
– Haha, kanske det. Men tänk om salongen är tom och jag ser tre sällskap lämna efter 30 minuter! Nej, men jag ska ut och prata, träffa publiken i samband med visningen. Efter showen har jag haft ”meet & greets” och träffat efter den ena galnare än den andra. Jag har signerat bröst, pratat killproblem och diskuterar psykisk ohälsa. Och det hoppas jag göra igen!

Så, vad händer nu?
– Förutom biovisningarna så ska jag repa Oss pojkar emellan inför januari-premiären, och så har jag en naggande kul grej som jag ska börja spela in snart….