Aaah.. Jag bara Can’t Get Kylie Minogue out of My Head. Det är som Love at First Sight och mitt hjärta slår Padam Padam dagligdags. Det har snart gått en vecka sedan hela världen drabbades av The Loco-Motion. Igen!
Under den internationella kvinnodagen förra veckan fick Kylie sin egen Barbie och inte nog med det så avslutade hon veckan med att “Break the internet” genom att dela scen med Madonna under hennes “Celebration Tour” i Los Angeles. Tillsammans sjöng de Gloria Gaynors “I Will Survive” och Kylies hit, “Can’t Get You Out Of My Head”. En duo som många av oss länge hoppats på att se, men nog bara vågat drömma om. Det känns faktiskt fortfarande som en feberdröm.
Vi befinner oss just nu i en renässans som nästan går att likställa med Madonnas “Confessions On A Dance Floor”-era. Jag skriver nästan av två anledningar. Den första är att i slutet av dagen vet vi alla att ingen kommer lyckas släppa två singlar i rad så långt in i sin musikaliska karriär, som får ett fastare grepp över The Gays (och alla andra), både på- och utanför dansgolvet, än “Hung Up” och “Sorry”. “Padam Padam” och “Tension” är två fantastiska låtar, men inte lika starka och definitivt inte lika tidlösa. Å andra sidan tog inte Kylie hjälp från ABBA. Det andra är att även om Kylie är klassad (med all rätt) som en Gay Ikon går deras insats i den politiska kampen för vårt community inte att jämföra. Det finns till och med en hel Wikipedia-sida på ämnet “Madonna as a gay icon”. Men! Jag är inte här för att jämföra de två stjärnorna, även om så pass långvariga karriärer är sällan skådat och ett fenomen värt att studera på universitetsnivå. Två kvinnor kan existera på samma arena utan att behöva likställas på det viset. Och grundtanken med denna text var ju faktiskt att hylla Kylie så låt oss återgå till det.
Sist Kylies var namnet på allas var under början av 2000-talet. “Light Years” (Spinning Around, On A Night Like This) är ett fantastiskt popalbum men det råder inga tvivel om att “Fever” (Can’t Get You Out Of My Head, Love at First Sight, In Your Eyes, Come into My World m.fl.) kommer gå ner i historieböckerna som ett exemplariskt popalbum. Bara det faktum att respektive album kom ut med mindre än ett års mellanrum är talande nog för vilken hitmaskin hon är. Sen dess har hon släppt sju album (16 totalt) och även om vi därefter fått alltifrån “Slow” till “Get Outta My Way”, var det inte förrän förra året som hon verkligen lyckades återta tronen som pop-prinsessa.
Jag krönte “Padam Padam” till årets Pride-banger i SVT:s Morgonstudion, likaså nästintill resten av jordens DJ:s under Pride 2023. Låten vann bland annat en amerikansk Grammy så sent som förra månaden, ett pris hon varit nominerad till sex gånger och senast vann 2004 med “Come into My World”. Att få se henne på topp igen, 20 år efter sin peak, är ett praktexempel på att ingenting är omöjligt så länge viljan är tillräckligt stark och du ständigt utvecklar dig själv. Det samt att timing är A och O..
Comebacken handlar nödvändigtvis inte om att det senaste albumet “Tension” är något form av musikaliskt mästerverk i jämförelse med dess föregångare, även om det såklart finns en del guldkorn. Jag tror att världen har saknat ett bekant ansikte och hon dök upp i helt rätt tid. Törsten efter en pop-prinsessa post Britney Spears frigörelse var på sin höjd. Inget fel med det, tvärtom. Kylie Minogue kom tillbaka när vi behövde henne som mest och för det är vi evigt tacksamma. Att vi fick se två ikoniska kvinnor som båda spelar en betydelsefull roll i populärkulturens historia, på scen ihop under denna era blev grädden på en redan makalös portion mos.
Luta er tillbaka och njut!
Uppdaterad 2024-03-15
