I söndagens avsnitt av Drag Race Sverige blev det virala favoriten Elecktra som fick lämna. Det blev en fin fjärdeplats för Malmös Unna Daj-drottning, som efter en tredje gång i lipsync nu fick lämna tävlingen.
Hur kändes det att lämna?
– Det kändes ändå bra på det stora hela. Jag hade kommit långt och fått visa allt som programmet innefattar. Att vara med om Snatch Game var ett delmål och det uppfyllde jag. Sen är det klart att jag ville ta mig till final så det var lite att snubbla på målsnöret. Men jag är nöjd, det får jag säga.
Kvällens mim blev ursvensk: Kisses of Fire med ABBA?
– Det kändes ju ikoniskt att mina till ABBA för första gången i Drag Races historia. Sen är det svårt med mimlåtarna, det kanske inte alltid är låtarna jag valt. När vi gör sånt i Cabaret Moulin så gör jag oftast pratsketcher där jag jobbar med uttryck, berättar historier till musik, och det är ibland svårt att överföra till andra typer av låtar.
Upplever du det annorlunda att väl stå i en lipsync jämfört med hur man ser det på tv?
– Ja, absolut. På en Drag Race-scen ska det vara ”top notch” utseendemässigt. När vi gör våra shower med Cabaret Moulin har det varit snabba byten och man är inte insnörd i en korsett och har superhöga klackar. Det är en utmaning att hamna i mim-duell, och du är inte alltid ”mim-vänligt” klädd när du kommer från en catwalk till en ”lipsync”. Och det är svårt att kombinera mimen med att få fram sitt ”brand” utan att upplevas som en hoppetossa. Så man får fånga det på sitt sätt. Min önskelipsync hade varit Jazzbacillen med Siwan, medan det var mardrömmen för vissa andra. Sen kommer man också till lipsyncen efter en hel dags händelser och allt filmat kommer inte med i tv. Och vi får inte prata om sånt som inte sänts i tv, så det kan vara andra saker som spelar in.
Ångrar du nåt?
– Nej, det gör jag faktiskt inte. Jag är supernöjd och trygg, och har varit ”true to my brand” och är stolt över att tydligt ha visat att jag är en ”old school” humor-druga som gillar show. Jag försöker inte hänga med i de ungas drag, men det har varit häftigt att ta del av de andras drag på så nära håll.
Har du blivit rättvist skildrad?
– Som person absolut, sen kan man önska att jag varit med mer när jag briljerade. Som i Snatch Game och i humor-sammanhang, men jag fattar att många timmar ska ner till så liten tid och då blir det komprimerat.
Vem blev du bäst vän med?
– Det kanske klyschigt men vi kom alla varandra nära. Men det var extra roligt att lära känna Admira, Vanity och Fontana som jag bara haft ytliga bekantskaper med. Nu är det mina vänner.
Vad är ditt stoltaste ögonblick?
– Unna daj såklart. Det var en chansning när jag och Jonny, min man, gjorde den. Han har gjort musiken och jag texten, och vi frågade oss först om det var för internt? Men ganska snart stod det klart att jag skulle göra den. Det där är min drag: En ”svindum” insida och en glammig utsida (skrattar). Och att ha fått huvudstaden att bröla på skånska som den gjorde förra helgen var ett livsmål!
Du har som sagt hamnat i tre lipsyncs, hur ser du tillbaka på dem?
– Den senaste var kanske mest rättvis, den köper jag. Sen fattar jag också att den första med min gamla chef (Christer Lindarw) var bra tv. Men då var jag rätt nöjd med den egen-gjorda outfiten som blixtrade och gnistrade med skivorna. Det var en hyllning till att jag var dj i många år och det kom inte fram i programmet. Men de andra hade ju fantastiska looks så jag tar den. Däremot förtjänade jag inte att vara i botten i makeover-utmaningen. Simon såg ju fantastisk ut! Jag hade fått till både make, kläder och peruk. Simon hade rosa ögonskugga, jag lila, han rosa naglar och jag lila. Vi matchade men var ändå inte exakt lika, vilket var ett mål. Men jag vet inte, kanske var det för enkelt? Och de andra levererade hög kvalitet så man kanske får gå på detaljer?
Jag ifrågasatte valet att sätta en skinnjacka på Simon, berätta hur du tänkte?
– Ja, men jag hade lårhöga stövlar, och om jag täckte delar av underkroppen så tänkte jag att det var snyggt om Simon täckte delar av överkroppen. Sen har han stora armar med tatueringar och jag tyckte att det hade tagit bort illusionen om det synts. Jag ville få in bar gnistrande hud och sminkade allt för att jag ville att det skulle bli en ”dock-illusion”.
Vidare till ”Unna daj” som blivit en viral succé, trodde du det när du ställde dig på scenen i avsnitt två?
– Nja, det kändes bra och att få juryn att skratta var mitt enda mål. Kostymer och looks är viktigt, men att få folk att skratta med min drag är det viktigaste. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att alla, från företag och butiker till äldre damer och kids skulle göra den så stor. Jag får dagligen bilder och filmer från folk.
Hur föddes Unna däj?
– Jag älskar ju den där Amanda Lear-suddiga discokänslan. Det var en häftig musikera. ”Synd å slänga ju” kommer från min svärmor som 17 år gammal kom till Sverige utan pengar. Hon är inte för ”slit och släng” och ofta när vi träffar henne säger hon så, om det så bara är om en halv potatis. Så det där blev vår grej, och vi säger det ofta hemma. En halväten påse chips i skafferiet? ”Synd å slänga ju”. Min svärmor har haft väldigt kul åt att jag anammat det. Hon är ofta på mina viewingparties i Malmö och skrattar mycket. ”Unna daj” kommer från ”min” sidas kvinnor, min morsa, farmor och mormor som alltid sagt det om att ta ett glas vin eller äta nåt gott. Det är den unnande tanten i mig som stå för hela approachen i texten. Och med den rätt dumma texten blev det rätt i tiden nu när folk inte har så mycket pengar och det är inflation.
Du är som sagt med i showgruppen Cabaret Moulin, som du bildar ihop med din make Jonny som Babuschka och er kollega Carina Desoleil, vad är statusen för er som grupp?
– Vi är under planeringsstadiet för en ny show i höst. Jag kan inte säga så mycket mer just nu, mer än att vi snart ska ”signa” och att ensemblen nog blir större… Sedan har Eleckta på egen hand fått en del riktigt kul erbjudanden som gör att man kommer att se mer av mig på andra scener…
Så, hur känns det att vara Cabaret Moulins motsvarighet till Destinys Childs Beyoncé?
– Haha! Jag är så stolt över Cabaret Moulin och vi har en jättetrogen publik. Det känns nu som att vi kan nå en ännu bredare publik tack vare att jag gjort Drag Race. Men det gäller att hänga med i svängarna och vi vill inte bara trampa på i samma hjulspår utan även förnya oss och få in färskt blod på olika sätt. Jonny visste ju om att jag var med i Drag Race men ingen annan, vilket ju var naturligt eftersom vi inte showade då och inte behövde ta avbrott. Jag har den största hejarklacken, och alla som varit med i Cabaret Moulin genom åren har bara stöttat till 100 procent. Det är exemplevis där jag hämtat ”Annelie Kristiansson” och ”Unna daj”-kvinnan. Dessa karaktärer härstammar från Cabaret Moulin.
Dina ”titt-fester” i Malmö på Scandic Triangeln har varit extremt lyckade?
– Ja, jag är så glad för det. Efter att premiären blev en succé så kände jag verkligen att det var viktigt att hålla kvar besökarna, och dom har stannat. Det har ökat för varje helg och senast var det kö ut på gatan. Nu vågar vi inte göra för mycket reklam eftersom det är så mycket folk! Det är fantastiskt att se vår trogna CM-publik, unga, stora tjejgäng och gaycommunityt som nu har hittat ut igen efter många års dvala. Det känns som en supervinst och en obeskrivlig känsla att stå och posera med alla som vill ta bild. Och dom är många!
Vad tar du med dig av Drag Race?
– Jag tycker det har varit enormt fint med historierna bakom konstnärerna och att drag-uttryck kan vara så olika. Vi kommer alla från olika bakgrunder, och tar oss an dragen med olika inställning, förutsättning och historia. Man kan komma från misär och använda dragen som rustning, men man kan också vara en extrovert konstnär som vill få ut sin konst. Vi får inte sätta drag i för små fack utan se alla för vad dom gör och vilka dom är. Jag är enormt privilegierad som stöttats av Jonny som har hållit på med drag sedan 1995, och min familj är otroligt stöttande i allt jag gör. Men det är viktigt att vi i communityt också stöttar varandra och inte går på för hårt hårt i sociala medier. Vi måste lära oss att uppskatta våra olikheter, och supporta varandra. Att uttrycka sig genom drag är fantastiskt och även om vi alla har åsikter så är det viktigt att man inte hatar och trycker ner varandra.
