I början av september var det biopremiär för filmen Supernova. I filmen, regisserad av Harry Macqueen, spelar Colin Firth och Stanley Tucci paret Sam och Tusker, som via husbil på engelska landsbygden besöker familj, vänner, och platser de har en relation till. Tusker har drabbats av tidig demens och pendlar mellan skarpsinne och total glömska, vilket så klart påverkar parets relation. Vi tittare tas med på denna sista resa innan Tusker försvinner in i en värld där Sam inte längre kan nå honom…
Filmen är skriven av nämnda brittiske 37-åringen Harry Macqueen, som QX fått en intervju med via zoom. Han är glad att filmen nu börjar få premiär i stora delar av en värld som drabbats av pandemins restriktioner.
– Den har skjutits upp på grund av pandemin och nu hoppas jag såklart att folk snart känner sig bekväma att återvända till biograferna eftersom det är en av de anledningarna till att jag jobbar som filmmakare. Att se film tillsammans på en biograf är en speciell upplevelse.
Efter hyllade regidebuten Hinterland (2015) funderade Harry Macqueen länge innan han fastnade för en berättelse om demens och hur detta påverkar en relation. Fröets såddes när en kvinnlig före detta arbetskamrat drabbades av demens i ung ålder, och efter att ha researchat i nästan två år och pratat med personer och dess anhöriga som drabbats av diagnosen började Supernova få form. Och att det skulle handla om ett samkönat par var givet.
– Jag vill göra moderna berättelser som skildrar den värld jag vill leva i. Det blev ganska viktigt för mig att skildra ett samkönat par i den här kampen, för vi har inte sett det förut. Samtidigt är sexualiteten helt oviktig för storyn, det kunde lika gärna ha varit ett straight par. Men, jag vill normalisera en normal grej, och det gav en fin och viktig ram till berättelsen.
Harry Macqueen hade först skrivit Sam och Tusker som britter, men efter att Stanley Tucci sa ja, en amerikan boende i London ändrades det.
– Det gav en lite mer modern vinkel, en annan energi kom in i berättelsen och det låste upp mycket för mig när han sa ja. Jag skriver aldrig med någon skådespelare i åtanke, för risken finns ju att de säger nej och då faller ju allt.
Efter det kom Colin Firth ombord eftersom Stanley föreslagit honom. Det visade sig att skådespelarna var bästa vänner.
Vad tog Stanley och Colin med in i sina roller?
– De tog in så enormt mycket. Jag hade aldrig träffat dem, men de var fantastiska. Jag är skådis själv så jag vet ju en del om hur saker funkar, och i en sån här intim och prövande berättelse så hjälper det att få två sådana här proffs. De är ju väldigt goda vänner på riktigt och det var enormt viktigt att de tog in sin egen backstory i sammanhanget.
I och med att du har ett samkönat par i centrum lyfter all gaymedia filmen i sina kanaler just nu, är det negativt att få stämpeln ”HBTQ-film” trots att filmen inte alls har med deras sexualitet att göra?
– Hur folk vill ge den etikett är upp till dem. Om folk hittar styrka eller hjälp i den spelar det ingen roll. Men det vi ska sträva efter är att sexualiteten inte ska flaggas som en ”grej”. Jag hade gjort samma film om jag ersatt Colin eller Stanley med en kvinnlig skådespelare.
Vad har du själv för koppling till communityt?
– Inget mer än att jag bor i ett, vad jag uppfattar som, ganska inkluderande samhälle.
Det är ett tungt ämne att göra film om, hur balanserar man så det inte blir för sentimentalt?
– Vi skildrar det vackra i att vara ihop och dela ett liv, och allt det innebär. Jag ägnade mycket tid med folk som levt nära sjukdomen och det jag såg var alla sidor av det. Du lever med någon som är svårt sjuk, det är förkrossande men kan också vara skrattframkallande. Det är en balansgång, och jag tycker tonen blev bra.
Filmen har fått fina omdömen av kritikerna och både Colin och Stanleys insatser har Oscars-tippats, hur påverkas du av sådant?
– Det har varit underhållande att läsa, men jag gör inte film med det i åtanke. Jag har jobbat med otroligt begåvade personer så de förtjänar absolut berömmet. Det viktiga med fina omdömen är att folk får upp ögonen för filmen. Och om en film om ett samkönat par och demens lockar folk till biograferna så har jag uppnått något.
Vad vet du om svenskt filmskapande?
– Jag är smått besatt av skandinavisk filmkonst! Bergman och Roy Andersson. Jag hade hoppats få besöka Roys studio när jag var i Stockholm, men det blev aldrig av.
Någon skådis du drömmer om att jobba med?
– Det finns så många! Tilda Swinton, Mark Rylance och Mads Mikkelsen, han verkar dessutom vara en fantastiskt kul person. Och Meryl såklart.
Du är ju en manusförfattare också så du kan ju skriva en drömroll till typ Meryl om du vill jobba med henne?
– Jag har faktiskt aldrig tänkt så… men det är ju en möjlighet (skrattar).
Uppdaterad 2021-09-29
