För QX berättar Loreen om kärleken till originalfilmen på nittiotalet, hur hon baserade rollen på sin egen mamma – och vad som krävs för en comeback på Mello-scenen…
Hej Loreen! Så otippat att se dig i en roll i ”Vinterviken”, men kul! Hur hamnade du i filmen?
– De behövde en marockansk mamma till filmen, och någon sa: ”Ni borde fråga Loreen”. Jag tänkte: ”Vad menar ni? Att jag ser ut som en marockansk mamma?” I’m an artist! (skratt) Det var så de headhuntade mig. Jag fick läsa manus och se vad det var jag skulle göra. Och så ville jag titta – är det ens något jag kan göra?
Har du haft några skådespelardrömmar alls genom åren?
– Jag älskar ju film generellt. Det är en så vacker produkt. Så det är klart att jag har haft det lurkandes i bakgrunden – ”det hade varit kul att testa…” Men det har varit mycket med musiken.
Hade du någon relation till ”Vinterviken” från 1996?
– Om! Jag var helt tokig i den. Framför allt var jag helt galen i kärleksberättelser. Speciellt när det handlar om när man kommer från två olika världar. Man slår hål på massa fördomar. ”De där två kan inte vara med varann, de där två kommer inte klara sig”, men så gör de det ändå, ibland. På något magiskt sätt. Jag har alltid, alltid, alltid varit en sucker för lyckliga slut och kärlekshistorier! ”Vinterviken” var verkligen en sån. Och så David Tainton, åh! Jag kollade på den hur mycket som helst.
Vad tänkte du då när det blev klart att ”Vinterviken” ska spelas in på nytt?
– Jag tyckte att det var en bra idé. Man känner att den behövs. Gamla ”Vinterviken” representerar tiden då, men det ser annorlunda ut idag. Med allting som har hänt, alla dessa revolutioner och movements. Flyktingvågen som har skapat en segregation. Vi behöver prata mer om våra gemensamma nämnare, tror jag.
– Jag tycker att den behövs, den här filmen som pratar om kärlek mellan två helt olika världar. Också för att visa att vi alla har problem. Elisabeth kommer från en privilegierad familj som borde ha allt under kontroll, men det är inte riktigt så. Precis som man kanske tror att John-John kommer från förorten och det är riktigt illa där… Men är det det? Det är bra att de olika segmenten får inblick i varandras liv, istället för att luras av fasader.
Tänkte du mycket på din egna uppväxt när du tog dig an rollen?
– Absolut. Jag hämtade väldigt mycket därifrån. Jag tyckte det var så lustigt, när rollen kom till mig och jag läste manuset. Jag lyssnade på regissören, Alexis (Almström) och hur han såg på relationen mellan sonen och mamman. Det slog mig att jag kommer att spela min mamma. Och John-John spelar mig. Vilket var bra, personlighetsmässigt, för jag kan ju allt om den här dynamiken. Jag kan allt om en ung mamma som försöker få ihop sitt liv. Sonens stolthet och integritet. Jag känner igen det i John-John, att han försöker skydda mamma och vara ett stöd och vara duktig. Men samtidigt är han en youngster som vill ha kul, du vet. Allt det kunde jag relatera till.
– För mig handlar det också om representation. Att det är viktigt att man porträtterar en invandrarkvinna från en marockansk kultur på rätt sätt. Vi började diskutera, hur är en kvinna som kommer till ett nytt liv? Stolthet och traditioner, hur genomsyrar det hennes sätt att vara? Såna diskussioner var viktiga. För det handlar om respekt.
Hade du själv någon stor tonårskärlek som du minns lite extra varmt?
– Oj, jag måste tänka. En tonårskärlek? En, två, tre, fyra… Haha! Men jo, det hade jag faktiskt. Han var ju verkligen inte intresserad av mig. Jag fick nobben. Jag har haft många kärlekar om man säger så, men om du vill veta någon detalj… Det står helt still.
Det här är inte första gången som du syns i en Netflixfilm. Du har en underbar scen i ”Eurovision Song Contest”, det där härliga medleyt! Hur kom den till?
– Haha! Will Ferrell kontaktade mig direkt. Jag sa ja utan att ens veta vad jag skulle göra, för jag är ett jättestort fan. Jag var ju starstruck! ”Of course! Ska jag stå på huvudet och hoppa? Självklart!” Och han är så himla kul. Det var en dröm att sitta i samma rum, som honom, jag har aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv. Det blev nästan lite jobbigt för honom, haha!
Har du själv någon guilty pleasure på Netflix? Vad slår du helst på en fredagskväll?
– Jag har en guilty pleasure, och det är lite genant…! Det finns en serie som jag mår bra av att titta på. Jag kan inte ens förstå varför den är bra. ”Grace and Frankie” heter de – två tanter som lever med varandra. Deras respektive män visar sig vara gay och hittar varann. Så de här kvinnorna har ju bara varandra och flyttar ihop i ett stort hus. Alla mina vänner bara ”Really? Det här är för gamlingar”. Men den är så mysig! Jag gillar deras dynamik.
Kan du tänka dig att ställa upp i Melodifestivalen igen?
– Nu är ju inte Christer med längre. Men om Christer skulle höra av sig och bara… ”Älskling, kan inte du vara med igen?” För han har alltid så bra argument. Och jag är så lättpåverkad, haha! Då hade jag faktiskt kunnat vara med igen. Om jag har något att berätta såklart. En låt som jag tror kan få er att glömma ”Euphoria” helt. Det är för att jag har jobbat så bra med Christer Björkman. Han har en väldigt speciell plats i mitt hjärta, verkligen.
Har du några planer på ny musik? Kanske ett album på svenska?
– Ja, det kommer komma ut massa ny musik nu i höst! Vi hoppas få ut nästa singel i september eller oktober. Den är på svenska, och den tror jag ni kommer gilla. Det kommer nytt i höst och i vår, och sen får man se om man sätter ihop det till ett album, eller en EP.
Du uppträdde på Malmö Pride för några veckor sen. Vad har gaypubliken betytt för dig i din karriär?
– Allting! Jag skulle inte sitta här om det inte vore för gaycommunityt. Det var ju det communityt som gav mig en chans. Jag minns de första spelningarna som jag hade. Det är ju på de plattformarna som det är absolut roligast att spela, för det är så mycket kärlek där! Jag tror det är för att alla kämpar för vår frihet, för att få existera. Det har gjort oss friare. Och på spelningarna, som på Malmö eller vilken Pride som helst, spelar ingen roll var i världen. Publiken är i extas! Och de har inga problem att visa kärlek, och leva ut sina känslor, och det är dans, och jag får sådan gåshud! Jag hade inte suttit här om det inte vore för MIN community. Så är det verkligen.
