Filmskaparen Jonas Poher Rasmussen har intervjuat sin vän Amin om dennes flykt från Afghanistan i tonåren. Trots att de känt varandra i 20 år är det första gången som Amin är villig att återvända till tonårens trauman och berätta sin historia. Idag är han framgångsrik och lever med sin fästman i Köpenhamn, men alla minnen från förr gör ännu ont.
QX träffade regissören bakom omtalade dokumentären Flykt, som minns nyfikenheten när en ny kille började i hans klass.
– Jag kommer från en mycket liten, dansk stad med 400-500 personer. En dag såg jag honom på lokaltåget. Han har välklädd så man lade märke till honom. Vi började träffas på väg till skolan och blev så småningom väldigt goda vänner. Vi klickade, berättar Rasmussen.
– På den tiden var han inte alls öppen men vad han hade gått igenom. Jag frågade om hur han kom till Danmark, men han ville inte prata om det. Det respekterade jag. Jag tyckte bara det var kul med en ny kompis i stan. Det gick rykten såklart, som att han hade sett hela sin familj bli dödade. Eller att han gick hela vägen från Afghanistan till Danmark. Men själv sa han inget alls.
Åren gick, och Rasmussen började jobba som radiojournalist. När han blev inbjuden till en workshop kring animerade dokumentärer väcktes idén om att låta Amin berätta sin historia anonymt för världen. Denne hade avböjt i många år, men tackade till slut ja.
Genom långa intervjusessioner, förstärkta av animerade scener, skildras en ung mans flykt från Afghanistan. Flykt är en omskakande berättelse om skrupelfria människosmugglare och om att leva i ständig rädsla. Men också en hoppfull film om att hitta hem, och hitta sin identitet längs vägen.
Unge Amin reflekterar en hel del över sin sexualitet, och får känslor för en annan pojke. Det får stort fokus i din film.
– Jag tycker att det går hand i hand. Berättelserna om att komma ut som homosexuell man till sin familj, det är snarlikt som när han kommer ut med sin historia för mig. Det där att man har något i sitt liv, som man inte kan leva med. Han trodde inte att hans familj skulle acceptera honom som gay. Och mot oss i Danmark kände han att han inte kunde berätta sin historia.
– Att äntligen kunna leva med de saker som gör en rädd, konfrontera dem, och inse att ”okej, det här är något jag kan leva med”. Att hitta en plats där man kan vara den man är. Det är vad filmen handlar om. Jag vet att den handlar om en flykting, men för mig är det sekundärt.
Som nyanländ tonåring i en dansk småstad, kunde Amin vara öppen med sin sexualitet?
– Han kom faktiskt ut till mig ganska tidigt. Det var på samma tåg. Vi åkte till en större stad för att gymma ihop. På vägen tillbaka kom han ut till mig. Vi var nog 17 år då. Han var ganska tidig med att komma ut. Men han visste i väldigt ung ålder att han var gay. Och vi var några vänner som han kom ut för, som han litade på. Han ville nog testa för att se hur vi skulle reagera. Vi tyckte det var okej, och det gav honom modet att senare komma ut för världen.
En scen i filmen utspelar sig på en gaybar i Stockholm. Jonas Poher Rasmussen berättar:
– Amin var rädd för att komma ut för sin familj. I Afghanistan där han växte upp har de inget ord för ”bög”. De har bara nedsättande ord. Han trodde att familjen skulle stöta bort honom. Han hade på så vis fördomar mot sin egen familj. Men de sa att de hade vetat det sedan han var liten. Så när han till slut kom ut, tog de honom till en gaybar och gav honom pengar till drinkar, så att han fick uppleva det.
Och nu har filmen haft premiär i Sverige. Vad hoppas du att publiken ska ta med sig från bion?
– Jag hoppas verkligen att folk kan relatera till historien, även om de inte har flyktingbakgrund eller är HBTQ. För mig är det inte en historia om att vara flykting eller vara gay. Det handlar om att söka efter sin plats där man kan vara den man är. Det är något som alla kan relatera till någon gång i sina liv.
Vad säger Amin själv om filmens framgångar?
– Det känns överväldigande för oss båda. Självklart ännu mer för honom. Det är ju hans berättelse. Han är väldigt nöjd med hur det går. När vi började projektet trodde ingen av oss att det skulle bli så här stort.
I filmen lever Amin med sin fästman, men det känns knackigt. Han tvivlar på om han borde satsa på karriären istället. Var befinner han sig nu i livet?
– De har flyttat till huset som de köper i slutet av filmen. De har två husdjur. Som de flesta andra har de spenderat mycket tid hemma de senaste 1,5 åren. Amin är van vid att arbeta mycket och resa mycket, men nu gillar han verkligen att vara hemma. Han skickar mig bilder av trädgården jämt. Det känns som att han har hittat hem.
