Netflixs En dans för 41 är baserad på den sanna historien om Ignacio de la Torre , en kongressledamot i slutet av 1800-talet som gifte sig med Amada, dottern till Mexikos president Porfirio Díaz. Ignacio använder Amada som sitt förkläde för att kunna leva ett dubbelliv, det ena som en framgångrik man inom politiken, det andra för att kunna leva ut sitt hemliga liv som homosexuell under en tid då homosexualitet kunde ge fängelse eller i värsta fall leda till avrättning.

Filmens titel hänvisar till en razzia som gjordes av president Porfirios väpnade vakter, razzian skedde den 17 november 1901 i ett privat hem i Mexico City och där 41 homosexuella män arresterades, där 19 av dem var klädda som kvinnor. Dessa män blev sedan förnedrade offentligt, förödmjukade, misshandlade och senare skickade till olika fängelser för att sona sina homosexuella synder. 41 män arresterades alltså, men det fanns 42 män i lokalen…
Eftersom männen tillhörde de övre delarna i samhället var pressen angelägna om att rapportera om razzian trots regeringens ansträngningar att dämpa händelsen. Den här skandalen var unik då det var första gången man talade öppet om homosexualitet i mexikanska medier.
En dans för 41 är en vacker och drabbande film som berättas i ett långsamt tempo med fantastiska skådespelarinsatser, snygg scenografi, vacker kostym och scener som inte blundar för det sexuella, här är det både avancerade orgier och kärleksfulla intima möten. Och utan att avslöja för mycket är sista scenen en av de mest smärtsamma jag sett sedan slutscenen i Call me by your name…
En dans för 41 är en bra påminnelse om hur det var – och på vissa ställen i världen fortfarande är – när homosexualitet ses som något kriminellt och straffbart, ja när det till och med är ett skäl att bli avrättad för.