”Visar sig vara extremt intresserad av analsex”

Now Apocalypse (C More) är gjord av filmregissören Gregg Araki. Med filmer som Totally Fucked Up, Doom Generation och Nowhere skapade han inget mindre än queerfilmshistoria under några år på 90-talet. Gränsöverskridande och provokativa filmsagor, ofta kryddade med ett stort mått camp och en skruvad, mörk humor.
När han sedan visade upp en betydligt mer känslig och nyanserad sida i filmatiseringen av Scott Heims roman ”Mysterious Skin” så tyckte jag att han var en i stort sett komplett regissör. Han klarade liksom allt. Trodde jag. För på sistone har det mest känts som om Araki fastnat i ett slags kreativ rundgång. En loop där samma idéer och uttryck återkommer gång på gång.
Den som har sin allra första Arraki-upplevelse med Now Apocalypse kan nog tycka att det är en rätt häftig upplevelse. Här finns sexfixerade aliens, stiliserade miljöer, sexuell frispråkighet och ett slags ambition att fånga ett slags apokalyptisk zeitgeist. Men för oss som följt Araki ett tag blir serien snabbt irriterande. ”En gång till?” sitter jag och muttrar i soffan när ett ödleliknande alienmonster visar sig extremt intresserad av analsex. Varpå jag ägnar resten av serien åt att sucka över att ytterligare en generation snygga men måttligt begåvade unga skådespelare försöker leverera Arakis repliker med distanserad och lakonisk ton.

Det finns faktiskt en eller två scener som är nästan likadana i både Bonding och Now Apocalypse. Bägge serierna handlar ju om bögar som är lite tända på de straighta män som de delar lägenhet med. Och bägge serierna har också en kvinna som extraknäcker som dominatrix i en av huvudrollerna. Men där Araki som vanligt är stel och estetiserande så satsar Netflix-serien Bondings upphovsperson, Rightor Doyle, på att göra en komedi med pikanta inslag.
Bondings huvudperson, Pete, är en lite bortkommen bög som till en början är en smula chockerad när han dras in i sin gamla bästis Tiffs s/m-verksamhet. Pete ska vara hennes medhjälpare, men får då och då hoppa in och ta över en del konkreta sysslor. Som att kissa en av kunderna i ansiktet, till exempel. Just den scenen var verkligen en av de mer…oväntade komediscenerna inom mainstream-tv i år. Precis som den när Pete brottas med en man som går igång sexuellt på pingvindräkter.
Precis som med Special, som jag skrev om i förra månadens krönika, så har Netflix satsat på många och korta avsnitt av Bonding. Det är som att man räknat ut att en mainstreampublik som mest klarar av 15-17 minuter av hbtq-dominerad tv-dramatik i taget. Det gör ju att de där sju avsnitten som Bonding består av inte kommer upp i en särskilt lång total speltid. Alltså hinns det inte med så mycket fördjupning, och avslutet känns en smula påklistrat och ytligt. Men vägen dit är både underhållande och pinsam.
Hela serien genomsyras också av ett slags sexpositivitet som nästan håller på att bli Netflix signum. Med serier som Sex Education, Big Mouth och Bonding vågar man sig definitivt på att prata sex på ett sätt som få andra tv-kanaler ens provat.
När hela den internationella streamingmarknaden just nu håller på att förändras i grunden, i och med den kommande lanseringen av Disneys nya familjevänliga streamingtjänst Disney +, så håller kanske den sexuella frispråkigheten på att bli ett allt tydligare konkurrensmedel. Kan man inte slå Disney med resurser och utbud så kan man i varje fall vara fulare i mun än dem.