Att idolen från 2004 nu kan spela på de stora arenorna känns både rättvist och samtidigt lite förvånande, folk jag pratade med innan sa samma sak ”va säljer Darin ut Globen?”. Ja, iallafall kom drygt 7000 till Globen under lördagskvällen för att se och uppleva Darins 15 år som artist. Och det är en generös Darin som intar scenen. Hit efter hit radar han upp. Han blandar nytt och gammalt, svenska och engelska. Från första singeln Money for nothing till dagsfärska Finns inga ord. Och publiken är med på noterna. Och flera gånger avbryts han av publikens jubel och mullrande fotstampande på läktarna – de älskar honom och vill visa det. Darin står på scenen och ler och tar emot deras kärlek. Han skakar på huvudet och ler ännu större. ”Hur ska jag kunna smälta det här” säger han.
Darin är uppbackad av ett band, en stråkorkester och en kör – sammanlagt 15 personer. Annars är det bara han på scenen, inga dansare. Och det känns befriande att se. Och modigt.
Men han säger inte så mycket mellan låtarna. Inga personliga historier, eller tankar om livet i stort eller smått. Musiken får sköta snacket. Det är mer ”nästa låt var den första jag skrev till nya skivan”. Och hur han än ler och säger att han älskar oss så finns det en distans mellan Darin och publiken, han släpper inte riktigt in oss, vilket är lite synd, för det känns som det finns mer där bakom att upptäcka och bjuda på. Som skulle föra oss ännu närmare. Men mellan låtarna ser han genast lite blyg ut. Det är som av och på. För när musiken drar igång förvandlas han återigen till en självsäker och utåtriktad person och en självklar artist.
Låtarna då? Under kvällen betar han av den Queen-doftande Love killer, latininspirerade Tvillingen, übercoola Breathing your love, nya singeln Hög och min egen favorit Runaway. Han får sällskap av Miss Li i Så Mycket Bättre covern-I can’t get you off my mind, av Eagle Eye Cherry i Dream away (skriven för SOS-barnbyar) och av Maria Smith i Smith& Tell-skrivna och magiskt fina Mardröm. Sen fortsätter det – Astronaut, Astrologen, ballad-medley med Everything but the girl, Who’s that girl och Why does it rain där Darin sitter ensam vid pianot och sjunger så vi får gåshud. Och när medleyt snyggt går över i You’re out of my life från Melodifestivalen 2010 bryter återigen jublet ut. I avslutningen är publiken på tå när det brakar loss i Step up och En apa som liknar dig. Han tackar för sig men vi hoppas på mer. Och det får vi.
Ta mig tillbaka – låten som tog Darin till en ny nivå, låten som gjorde honom folklig. Och jag tänker på Darins mamma och pappa som sitter i publiken ikväll. För nästan 40 år sedan flydde de från Irak till Sverige, nu står deras son på Globens scen och skriver texter på svenska som alla i publiken kan och sjunger allsång till. Lätt att få en tår i ögat när man tänker på hur det måste kännas för dem. Vilken resa. Vilken seger.
Kvällen avslutas med glädjefyllda Ja må du leva och en av Darins absolut bästa poplåtar – Nobody knows. Då har han stått på scenen i över två timmar och levererat drygt 30 låtar.
Saknade jag nån? Kanske Darins version av Coldplays Viva la vida och så min egen favorit om jävla Göteborg. Men annars bekräftade Darin det som vi redan visste – att han är en av Sveriges bästa och mest omtyckta artister. Och att jag blir sjukt sugen på att åka till Göteborg och Malmö för de återstående två konserterna, lör 11 maj, resp lör 18 maj.
Maj månad är Darins månad!
Uppdaterad 2020-08-03
