Jag träffar Dylan i Stockholm och jag tycker om honom direkt. Han ler hela tiden – och med hela ansiktet – till och med öronen ser muntra ut. Men mest imponerande är att han gör det utan att skapa en obehaglig stämning. Han är den typen av person som får dig att vilja rida islandshästar, dela vänskapsarmband och skrattgråta till New Girl.
Dylan säger att resan till Sverige har fått honom att förstå hur svensk han faktiskt är. Men han känns väldigt amerikansk. Kanske för att han presenterar sig själv som ”skytt” och visar upp ett halsband med sitt stjärntecknet.
– Jag gillar att vara just skytt. De är väldigt intuitiva, de gillar att resa till olika platser och upptäcka så mycket nytt som möjligt.
Idag bor han i New York men växte upp i, den i amerikanska mått mätt, lilla staden Bay City (där även Madonna är född) i Michigan.
– Bay City består av en bonnig medelklass. Jag bodde där med mina föräldrar och två äldre bröder. Vi kommer överens nu men som barn bråkade vi mycket. Du kanske kan föreställa dig hur det var för min mamma, gift med en man och ha tre söner i huset, det var rätt så mycket för henne.
Sannerligen en obehaglig tanke, särskilt för mig som lesbisk. Men det var inte bara svårt för mamma Ratell. Dylan kämpade med en övervikt som gjorde honom till ett lätt offer i skolan.
– Jag var i en väldigt dålig form och hade inte något intresse för fysiska aktiviteter. När jag till slut hittade en aktivitet som jag tyckte om så var det såklart dans. Jag försökte hålla det hemligt men det läckte ut. Den allmänna åsikten var att killar inte skulle dansa, så det gjorde det inte lättare.
När unge Dylan hittat sin passion ville han inget hellre än att vara med i det tävlande danslaget.
– Jag kunde känna att de inte tyckte det var lämpligt på grund av min storlek, men de kunde ju inte neka ett barn från att delta. Så de lät mig vara med i laget och det visade sig att jag var en bra dansare. Att jag var större gjorde att de imponerades av att jag ens kunde hålla igång. Jag behövde inte ens vara den bästa dansaren i laget för att betraktas som det eftersom min övervikt sågs som ett helt omöjligt hinder.
Det var också på danslektionerna som han blev kär i en kille för första gången, söta Nathan som gick i samma klass.
– Vi kunde anförtro oss till varandra, sen hade vi en stormig vänskapsrelation genom hela gymnasiet. Jag tänker på min sexualitet som en växande process. När jag var yngre tänkte jag att jag var en homosexuell kille. Jag gillade att dansa, sjunga och kände mig uppenbart annorlunda. Men nu, som vuxen och ju mer jag lär mig av människor och vad kärlek är så har jag börjat inse att det faktiskt också har funnits kvinnor i mitt liv. Tjejkompisar som hade stor betydelse för mig. Jag minns att jag kunde bli väldigt passionerad och possessiv av vår vänskap. När jag tänker tillbaka på det nu tror jag att jag kanske var kär utan att förstå det. Linjen för sexualitet är suddig och det har tagit mig lång tid att verkligen inse det.
Trots hans kärlek till Nathan och längtan efter att ha en pojkvän var han tillsammans med en tjej i sju år, men det var ”bara på låtsas”.
– Emelie var min fake-flickvän, som för övrigt är lesbisk idag. Jag gjorde slut med henne samma dag som jag spelade musikalen Chicago för första gången, fast då på en folkteater i min hemstad. På efterfesten berättade jag för ensemblen att jag var gay. När jag kom hem på kvällen var min mamma frustrerad och kunde inte förstå varför jag hade gjort slut med Emelie. Hon kunde bara inte släppa det. Så till slut gick jag ut till hennes rum och sa ”Jag gjorde slut med Emelie för att jag är bög”.
– Då började hon gråta. Men hon sa att hon inte var ledsen på grund av att jag var gay, utan för att hon var orolig att jag nu skulle bli en måltavla för elaka personer och svåra händelser. Men det var jag ju redan.
Idag är han övertygad om att försöket att dölja sitt rätta jag var den största anledningen till mobbningen och den tuffa skolgången.
– Jag var inte mig själv. Det fanns något att håna eftersom det fanns något som jag inte sa. Jag ångrar att jag inte bara kom ut, för vad skulle de då säga? Sanningen?
Efter gymnasiet var han redo att sikta mot drömmen som musikalartist, som en stolt överviktig gaykille.
– Jag ansökte till minst 50 olika musikuniversitet. Jag gick på massa auditions där jag sjöng opera och vägde 180 kilo. Jag kom inte in på en endaste. De visste inte vad de skulle göra med mig, jag passade inte in i någon mall.
Till sist kom han in på ett halvdant musikprogram, bara 20 minuter bort från föräldrahemmet. Det var inte riktigt den frigörelse han drömt om.
– Jag gick där i två år och det var fruktansvärt. Det var inte en skola som jag ville gå på och jag lärde mig ingenting. Jag var bäst i klassen men jag ville inte vara bäst. Om du är bäst i rummet är du i fel rum. Jag måste känna att jag har vatten över huvudet så att jag kan utvecklas och simma upp till toppen.
Sagt och gjort. Det var dags att simma i en pool med betydligt större fiskar. Det var dags för New York.
– Jag ringde upp min mamma för att berätta att jag skulle hoppa av universitetet och flytta till New York. De satte inte emot. Allt de undrade var varför jag inte hade gjort det tidigare.
Med 800 dollar och en resväska var han east-bound som tusentals andra aspirerande musikalartister, i siktet skymtade New York och The American Dream (svensk översättning: att sova på ett vardagsrumsgolv med två andra personer och ett gäng kackerlackor i Queens.)
– Jag fick jobb som party-assistent. Vilket betyder att jag underhöll rika barn på deras födelsedagskalas. Så fort jag kunde gick jag på öppna auditions vilket är en väldigt otacksam sysselsättning. Du kommer dit klockan sju på morgonen för att skriva in dig men det är redan 300 andra före dig. Sen väntar du i minst sju timmar och oftast får du ändå inte komma in och sjunga.
Att slösa bort sin dag i Broadways väntrum visade sig vare ett kostsamt tidsfördriv, både socialt och ekonomiskt.
– Jag kände mig vilsen i staden. Jag kom dit och tänkte att jag skulle jobba med teater. Men jag visste inte vilka auditions jag borde gå till eller vilka personer jag skulle prata med.
Efter ett vilset storstadsår fick Dylan nog och bestämde sig för att fortsätta sin utbildning. Men den här gången på en annan skola i Ohio med högre standard.
– Då visste jag äntligen exakt vad jag behövde göra för att ha en chans att lyckas i New York. Jag tillbringade mina två sista år på universitet med att jobba otroligt hårt. När jag inte repade var jag på gymmet och arbetade på min fysik. Jag gick ner 70 kilo och satt ihop en bra portfolio.
Inför examen valde skolan ut de bästa eleverna för en spektakulär avslutningsshow i New York, staden han floppat i två år tidigare. På inbjudningslistan till föreställningen var en rad managers och regissörer. Den här gången behövde han inte sitta i väntrummet.
– Jag fick chansen att visa vad jag gick för och det gav frukt. I publiken satt min då blivande agent som jag jobbar med än idag.
Agenten började med att fixa en audition till rollen som Mary Sunshine i Chicago.
– Rollsättaren sågade mig totalt och jag började storgråta på scen. Jag gick därifrån helt nerslagen och hörde ingenting från dem. Mary Sunshine var den enda rollen på Broadway som passade mig så jag flyttade hem igen.
Sju månader senare kör han i sin bil och sjunger samma låt som han ratades för i New York.
– Jag minns att jag tänkte ”fan, jag skulle ha fått den där rollen om jag sjöng som jag gjorde nu”. Helt plötsligt hörde min agent av sig till mig och sa att de ville träffa mig igen om två dagar. Jag hade inte vågat säga till henne att jag gett upp och flyttat hem igen, så jag sa att jag var på plats, tog bilen och körde tillbaka direkt.
Han hade rätt. Den här gången kammade han hem rollen och skrev på kontrakt för den turnerande versionen av Chicago.
I första säsongen av Allt för Sverige skymtade en annan ur familjen Ratell förbi. Brett Ratell, Dylans farbror syntes då leta efter sina skånska rötter, men var den första som fick lämna programmet. Det vill Dylan ta revansch på.
– Jag visste ingenting om Sverige och jag var inte så intresserad. Jag såg det mest som en rolig serie och att jag kanske skulle få några fler Instagramföljare. Det är ganska vanligt för amerikanare. Vi är i allmänhet rätt frånkopplade från vår bakgrund.
– Men när jag kom hit blev jag helt ställd över hur fantastiskt allt är. Det är så ljust med solen som alltid är uppe. Det får mig att frukta hur den svenska vintern kan tänkas vara.
Dylan säger att han nu ser mycket i sig själv som klingar mer Sverige än Amerika.
– På många sätt har jag varit som en fisk på torra land i USA, landet har många normer som jag inte kan relatera till. Men när jag kom hit och lärde mig mer om det politiska klimatet och sättet som svenskar för sig på, så känns det rätt i mig. Det är faktiskt skakande hur mycket landet har att erbjuda som jag har saknat.
Visst, det kan vara midnattssol och sjukvård som får Dylan att älska Sverige. Eller så kan det kanske vara det faktum att han träffat en svensk kärlek under inspelningen.
– En av mina största önskningar från den här upplevelsen var att förälska mig. Jag hade kommit till en punkt där jag var redo att bli ordentligt kär. Jag ville låta en annan person påverka mig under den här resan.
En Allt För Sverige-deltagare från en tidigare säsong presenterade honom för stockholmskillen. På så vis skulle han få någon som kunde visa honom runt mellan inspelningarna på lediga dagar i huvudstaden.
– Kampen i programmet blev också en kamp för att få vara kvar i Sverige och kunna umgås mer med honom. Det var otroligt motiverande att veta att jag skulle få träffa honom efter varje avsnitt som jag lyckades vara kvar.
– Jag kan idag med självsäkerhet säga att jag är kär i honom.
Tiden i Sverige har definitivt gett honom mersmak, men han har långt från ätit klart. Nu letar Dylan efter vägar som leder honom tillbaka till vårt nordliga land.
– Stockholm påminner mig om New York men med mycket färre människor. Det finns ett lugn här. Det är en storstad samtidigt som det inte är för högljutt och stressigt, staden sväljer dig inte hel.
– Jag vill bo här, och jag vill vara förälskad här. Jag flyttade till Los Angeles för att jag älskade film och TV. Jag flyttade till New York för jag älskade teater. Nu vill jag flytta till Stockholm för att jag älskar staden.
Matilda Thorén
