”Lätt att bli besviken om gamla favoritlåtar görs om i nya fula versioner”

Årets konsertkrock, eller årets stora konsertkväll? Det väljer du själv. Vi är i alla fall flera som hoppas kunna få uppleva både Adele och Eva Dahlgren live ikväll. Adele uppträder på Tele2 arena medan Eva intar Nobelberget i Sickla senare under fredagskvällen.
QX fick en pratstund med Eva där vi bland annat betade av ämnen som nya albumet, att välja konsertlåtar och sociala medier…

Eva Dahlgren släppte ju sitt första album på nästan tio år i förra veckan, en stor nyhet för alla musikintresserade. Och speciellt för oss som var med under Evas storhetstid på 80- och 90-talen då hon låg överst på topplistorna, vann en massa musikpriser och turnerade land och rike runt.
Förhoppningsvis hittar en ny och yngre lyssnarskara till Eva Dahlgrens varma musikaliska famn genom nya skivan Jag vill sjunga ljuset. Just ljuset är ett genomgående tema i de nya låtarna, och på omslagsbilden riktigt badar Eva i solljus.
– Jag satt i min studio som ligger nere källaren, med bara ett par små gluggar till fönster, och så plötsligt sken en solstråle in och jag tänkte ”tänk om man kunde sjunga det där ljuset”. Ljuset som letar sig in trots allt. Det som letar sig in i oss människor, förklarar Eva sin albumtitel.
Varför tog det så lång tid innan du kom med ett nytt album?
– Ett tag trodde jag att jag faktiskt hade slutat göra musik, man vet ju inte… Det var inget medvetet beslut att sluta skriva musik, det bara skedde. Men så plötsligt kände jag att jag rent fysiskt saknade att göra musik, något jag ju hållit på med sedan jag var barn. Att det är en så stor del av min personlighet att jag inte kan vara utan det. Det första som kom var krispiga, höstiga bilder, men så började jag jobba som super 8-fotograf för filmen om Ingrid Bergman och då plötsligt ändrades bilderna och blev raspigare mer super 8-färgade. Och man blir väldigt medveten om hur mycket ljuset betyder när man jobbar med film.
Jag fylls av ett slags nostalgiskt vemod när jag lyssnar på din nya skiva, exempelvis låten Alla Dagar Du Inte Visste Att Du Var Lycklig…
– Den ser jag inte som vare sig nostalgisk eller vemodig, utan tvärtom som livsbejakande. En uppmaning att inte leva varken i det gamla eller i framtiden, utan här och nu. Vi är nästan alltid någon annanstans, vilket blivit ännu mer märkbart i dagens sociala medier-värld.

Du gillar inte sociala medier?
– Genom sociala medier lever vi ständigt i ett slags dåtid där vi skapar en bild av våra liv så att det ska se bra ut i andras ögon. Det känns inte särskilt livsbejakande om du frågar mig. Men jag använder ju själv sociala medier och finns på både Instagram, Twitter och Facebook; det är ju så vi kommunicerar i dag, och är en del av mitt yrke. Vi har aldrig haft så nära till varandra som vi har i dag tack vare sociala medier, men jag känner också att vi måste nyktra till och se vad det är vi håller på med. Vi har självmant gått in i ett övervakningssamhälle där vi alla övervakar varandra utan att vi tänker på det. Det är ju trots allt något speciellt att träffas på riktigt, ja även att prata med någon på telefon, som nu.
Du har varit en stark motståndare till utvecklingen att musik i dag är i stort sett gratis – har du förlikat dig med den tanken nu?
– Det är ju lite som Davids kamp mot Goliat… Faktiskt reflekterade jag runt just detta i morse; det faktum att artister i dag måste ha reklamkontrakt för att kunna försörja sig. Hade någon förutspått detta för bara 20 år sedan hade jag inte trott att detta skulle kunna hända, att tvingas vara talespersoner för olika företag för att klara sig. Artister borde ha för stor integritet för det, hade jag tänkt då. Jag funderade på vad för slags företag jag själv skulle kunna skriva kontrakt med och kom på att ett energibolag kanske vore passande med tanke på att mina nya låtar handlar mycket om ljuset och solen. Men tänk om jag då hade valt att göra reklam för exempelvis Vattenfall, precis innan den stora brunkolsskandalen kom ut…
Ibland har du gjort tydligt politiska låtar – finns det någon sådan låt på nya albumet?
– Jag har aldrig skrivit några uppmaningslåtar utan alltid närmat mig politiken från det själsliga hållet. Låten En Dröm handlar om ett Sverige som börjar bli väldigt segregerat, med allt större klassklyftor. Den börjar med raden ”För att ljuset faller snett, och skuggorna har blivit långa”. Jag tillhör ju själv dem som har det bra och lever i det flödande men smala ljuset, men jag ser ingenting gott i den här utvecklingen. Det förs en väldigt snäv politisk diskussion i Sverige i dag. Så fort man säger något som är lite fel så är det omöjligt att ställa till rätta eller ta tillbaka. Man måste ha färdig idé innan man uttalar sig och man ställer sig i ena ringhörnan redo att slåss. Det är ju möten och diskussioner, att lära sig att jämka, och framför allt viljan till att förstå som leder till utveckling. Det är inte bara jag själv som har rätt.
På konserter vill fansen ofta höra de gamla låtarna medan artisten helst spelar sitt nya material – hur ser du på detta? Ska man som artist ge fansen vad de vill ha?
– Mitt svar är att man helt enkelt får jämka lite. På mina kommande konserter spelar jag med helt nya musiker som har sitt eget förhållningssätt till min musik och har egna favoriter. En av dem var lite överraskande Guldgrävarsång, så vi provspelade den och det blev helt fantastiskt bra! När den skrevs, i mitten av 80-talet, var alla syntljud nya och vi lekte med dem. Det är fascinerande att samma gamla syntljud fortfarande känns kul och helt rätt 2016. Man får inte göra om gamla låtar allt för mycket, det gillar inte fansen…
Det var ju kul att höra en artist som du erkänna det!
– Ja, det är lätt att bli besviken om man går på en konsert med en gammal favoritartist och så görs alla gamla favoritlåtar i nya fula versioner, då blir man inte glad. Min fru Efva och hennes syster var nyligen och såg den gamla engelska 60-talsgruppen The Hollies, och tyckte det var trist att de gjort om säkert hälften av låtarna i nya oigenkännliga versioner.
Finns det någon gammal låt du skäms för och aldrig skulle kunna tänka dig att spela? Häxorna? Titta på mig?
– Häxorna har jag faktiskt spelat en del, men inte Titta på mig som jag i och för sig tycker är en rätt bra låt. Problemet är att jag inte gillar reggae. På den tiden ville ju alla låta som The Police, även killarna i mitt band (skrattar).
Stämmer det att du och din fru delar ert boende mellan Stockholm och New York fifty-fifty?
– Ungefär så. Vi bor i en lägenhet på Lower East Side, nära East River. Det är ett bostadsområde med många hyresrätter, där vanliga och inte så rika människor bor, arbetar och går i skola. Det trivs jag med.
Vad skulle du säga är den största skillnaden mellan New York och Stockholm?
– New York-människor är väldigt bra på att prata med varandra; det räcker med att man möter någon på gatan så får man sig en historia till livs. En del tycker att det sättet att vara är väldigt amerikanskt och ytligt. Själv tycker jag inte det spelar någon roll, för det öppnar ändå upp för kommunikation människor emellan. New York är verkligen en stad full av spännande människor och historier, något man är extra tacksam för som konstnär. Men visst älskar jag även Stockholm, det är ju min hemstad! Fast det är tråkigt att innerstan börjar kännas som ett slags reservat för rika människor.
Vad händer i ditt liv härnäst?
– Efter den 4 maj när jag ger min sista konsert den här vändan har jag ingen aning om vad som händer i mitt liv. Det är en ynnest.

Eva Dahlgren
”Jag sjunger ljuset”
4/5
Det är nio år sen sist och Eva själv säger att hon trodde att hon kanske slutat med musik. Och vägen mot nya albumet har varit brokig: Resan har gått via USA tillbaka till Sverige och när det mesta var klart kastade Eva bort låtarna och började om, tills hon hittade rätt.
Med ”Jag sjunger ljuset” serverar Eva Dahlgren tio självklara låtar. Hur det låter? Som vi är vana att Eva låter. Det är vackert, lugnt och med skarpa texter, ibland om vår samtid. Raderna ”Ser alla mina vänner på Instagram, beskrivningar av lyckan vi sällan fann, en dokumentation av oupplevd passion, Livet genom filter så färggrant tomt” från Alla dagar du inte visste att du var lycklig är både briljanta och aktuella. Några låtar är redan utgivna, som öppningsspåret Säg mitt namn och Kent-doftande Hela världen står i blom. Även officiella låten från ”Jag är Ingrid”-filmen, Filmen om oss. En låt som inte fått den uppmärksamhet den förtjänar, och den kan vara en av Evas bästa och pampigaste någonsin. Maxa den i bilen ca 1:50 in i låten, stråkpartiet är filmiskt mäktigt och gåshuden massiv. Sen älskar jag när Eva fixar lite svala undergroundbeats som i En Dröm och bryter loss i textraderna ”Skriv det här i din bok, en dröm är aldrig nyanser av grå”.
”Jag sjunger ljuset” låter självklar på något sätt. Det är slitet att säga att en artist har ’hittat hem’, men med tanke på resan Eva Dahlgren tycks ha gjort för att få till det här albumet, så känns klyschan berättigad.