”Det var många hemska hatbrott mot gaypersoner”

Var fick du idén till filmen? Är den baserad på egna upplevelser?
– Det är en personlig film baserad på mina upplevelser av att komma ut i en småstad, St. John’s på Newfoundland som är en ö (i Kanada). Jag växte upp under en tid då det var många hemska hatbrott mot gaypersoner och filmen fokuserar på en karaktär som bevittnar ett väldigt brutalt brott som liten. Det brottet hemsöker honom när han växer upp som tonåring när han börjar acceptera sin sexualitet. Det finns även en talande hamster spelad av Isabella Rossellini. Så filmens grund är baserat på något vidrigt och mörkt, det här brottet, men det hanteras med mycket kärlek och humor.

Hur gör man för att sticka ut från andra filmer om att växa upp och komma ut?
– Jag gillar uppväxtdramer som en genre för de är en anti-genre. Varje sådan film är i sin renaste bemärkelse, rösten av dess egen filmskapare och dess berättare. Så man kan se 18 uppväxtdramer, även om de handlar om en gaykaraktär, och de blir ändå aldrig samma sak. Ibland kanske. Men åtminstone för mig så känner jag att den här filmen representerar min egen röst, mitt intresse att balansera humor och drama.

Inspireras du av andra queerregissörer?
– Jag försöker att inte identifiera filmskapare genom deras identitet. Jag tror det begränsar regissören till att antingen bara göra den sortens film eller att man kategoriserar personen till något som inte har något att göra med dess kapaciteter. Jag har många filmskapare som inspirerar mig, som Michel Gondry, Spike Jonze, Jane Campion, David Cronenberg, David Lynch. Filmregissörer som har ett unikt perspektiv eller röst som skulpterar deras verk eller skulpterar världen i filmerna de gör.

Vilka gayfilmer berörde dig när du själv växte upp?
– C.R.A.Z.Y. av Jean-Marc Vallée är en suverän film men den viktigaste, som jag dessutom refererar till i Closet Monster, var nog Buffy och vampyrerna. Det var nog första gången jag såg en gaykaraktär på skärmen när Willow, en karaktär som man älskar, kommer ut halvvägs in i säsongen. Jag kämpade med homofobi inombords när jag växte upp och det är det min film handlar om. Homofobi på insidan som skapar en tumör som fysiskt växer sig starkare och starkare i protagonisten Oscars mage tills han måste dra något ur sig. Det är en metafor för min egen homofobi inombords som jag upplevde när jag växte upp och exponerades inför alla dessa hatbrott, och relatera allt detta våld till sin sexualitet, att man är gay. Så att se Willow, som man följt i fyra års tid, komma ut på ett så normalt och kärleksfullt sätt normaliserade verkligen sexualiteten för mig.

Hur tycker du att queerfilm utvecklats under åren?
– Vi är verkligen i en helt annan tid nu, det är inte längre enbart ”bögkompisen”. Just nu har vi en stor stund för transcommunityt med exempelvis Caitlyn Jenner och får fram transpersoner i ljuset. Många har också problem med hennes representation men jag tycker att det är toppen med någon som är så modig och står upp för sig själv. Så det pågår en väldigt positiv utveckling, homoäktenskap blir lagligt i många länder även om det varit lagligt i Kanada i 10 år men nu även USA. Det är dock ganska lite representation av HBTQ-karaktärer på film, jag tror det är 4%, och i TV tror jag det är 10-14% vilket är ganska högt för 2015.

Har du upplevt några problem med att göra just en queerfilm?
– Vi har inte upplevt några motgångar. Att den handlar om en queerkaraktär har inte hindrat den från att växa som film alls. Det har varit väldigt skönt faktiskt. Och även när vi gjorde den så fanns inget som hindrade mig bara för att huvudkaraktären var homosexuell. Filmen är gjord av ett produktionsbolag som är känt för att göra lite större filmer och Closet Monster är deras minsta i form av budget även om vi hade en rätt bra sådan ändå.

Vad var det bästa samt svåraste med inspelningen?
– Alla förälskade sig i varann under inspelningen. Vi hade ett toppenteam och vår huvudrollsinnehavare Connor Jessup är en sådan hypnotiserande skådespelare. Men alla satte tonen för filmen och alla trodde verkligen på projektet. Alla huvudpersoner i teamet hade tackat nej till större filmer eftersom de ville göra den här. Det var en riktigt bra atmosfär.

Var fick du idén till den talande hamstern?
– Jag var enda barnet och växte upp med en massa husdjur, särskilt en massa hamstrar eftersom de lever så kort tid. När man är enda barnet så får ens husdjur nästan mänsklig form, de får egna personligheter och man projicerar mänskliga känslor på dem. Så den här karaktären är en rätt asocial enstöring som egentligen bara har en vän så den enda som märker hans känslomässiga kamp är hans hamster, Buffy. Han skaffar henne under sina föräldrars skilsmässa och hon blir, med Isabella Rossellinis röst, en slags vårdande figur som hjälper honom ta sig igenom hans svåraste period i livet.

Hur lyckas man få Isabella Rossellini att göra rösten till en hamster?
– Filmen var redan färdiginspelad och jag hade en helt annan idé för hamsterns röst. Munnen är inte animerad och rör på sig, så det är inte som Babe – den modiga lilla grisen. Ursprungliga idén var att det skulle vara som en robotröst, typ som Siri i en iPhone. Jag testade det men jag det talade inte till mig på det sätt jag ville. Det var för distanserande och jag ville ha något mer ömt och vårdande som man direkt kan ta till sig. Så jag tänkte om inte robotrösten funkar – varför inte Isabella Rossellini? Så vi skickade manuset och hade bokstavligen inga pengar alls. Hon hörde av sig till oss direkt och sade ”Såklart jag gör hamstern”. Helt otroligt, och dessutom gjorde hon det gratis. Hon var bara så uppspelt över att spela en talande hamster. Det var typ den bästa dagen i mitt liv. Vi har hållit kontakten och hon är en bra mentor och vän.

Vilka reaktioner har du fått av filmen?
– Det är väldigt olika under varje visning. Jag tror humorn är den största skillnaden på det sätt den mottas i olika länder. I London och Toronto var mottagandet väldigt lika, det var mycket skratt speciellt åt hamstern och humorn gick igenom väldigt tydligt. Men i Sydkorea så skiftade filmens ton och det blev mycket mer dramatiskt och känslomässigt starkt. Humorn blev då mer sekundär med sporadiska fniss istället för de asgarv den brukar få. Det är en stor upplevelse att få se förändringen mellan varje land.