Första ”spadtaget” till musikalen, som bygger på Roxettes fantastiska musikskatt, togs redan 2017 då Malmö Operas ledning bokade ett möte med Per Gessle. Nu, sju år senare, har Joyride The Musical äntligen haft premiär på Malmö Opera.  22 av duons låtar, singlar såväl som albumspår, bränns av under dryga två och en halv timme. Och vi får självklart höra de fyra USA-ettorna The Look, It Must Have Been Love, Listen To Your Heart, och låten som gett namn åt musikalen, Joyride.

Annons
Annons

Rent visuellt är Joyride The Musical en riktig fullträff och jag tokälskar nittiotalsestetiken. Det känns verkligen som att designern Torbjörn Bergström levt ut alla sina designdrömmar från en era av supermodeller, dramatiska Guns´N´Roses-videos och romcoms där karaktärerna har markerade midjor, håret i svinrygg och bär stora hattar. Ensemblenumren blir rika med en kuliss av modemums. Även scenografin är snygg och smart, och det känns så lyxigt med en stor orkester som skymtas bakom stora skjutdörrar av glas hela tiden.

Flera av Marie Fredrikssons & Per Gessles klassiker lyfter i de maffiga numren på den stora scenen. Som huvudrollskvinnornas möte på en bar under Crash Boom Bang. Ursnyggt! Dansanta Stars passar perfekt till en bröllopsscen, Opportunity Nox lyfts av en hungrigt månghövdad ensemble, och härliga popsingeln The Big L får musikalens absolut snyggaste nummer: Ensemble, kläder, scenografi och arrangemang gifter sig sömlöst med handlingen.

Jessica Marberger har stuns som powermamman Stephanie i blus med midjeknut, och hennes röstiga klös passar bra i låtar som nämnda Crash Boom Bang och What´s She Like?. Moulin Rogue-bekanta Marsha Songcome funkar också fint som sårbara älskarinnan Katie. Men mest berör (och publikens största enskilda applåd går till) Sara Stjernfeldt som dottern Stella. Vilket genombrott! Hennes gitarrstund med underskattade The First Girl On The Moon är vid sidan av The Big L-numret föreställningens absoluta topp.

Foto: Jonas Persson/Malmö Opera

Men.
Jag har nu sett musikalen två gånger på kort tid och återkommer till samma konstaterande: Storyn, som bygger på brittiska Jane Fallons feelgood-roman Got You Back, har trots så många års arbete inte snitsats till tillräckligt för att bli en stark musikal. Något har liksom gått fel i översättningen till svenska. För tittar man upp på skärmarna ovanför scenen, som visar snacket både på svenska och engelska, så känns dialogen sprakande på engelska medan samma repliker fler gånger faller platt eller blir krystade på svenska.
Och visst, på pappret låter berättelsen om att två kvinnor, frun och älskarinnan, går samman för att hämnas på en otrogen make som lurat dem båda, som ett skoj musikalupplägg. Men vad som skulle kunna ha blivit en färgstark hämndhistoria blir en lättvindig tv-film där den fantastiska musiken ofta skohornas in. Queen of Rain, Fading Like a Flower och Dangerous har alla, i olika grad, inte riktigt hittat sina rättmätiga platser i storyn.

Akt ett ger visserligen en stabil presentation av karaktärerna och berättandet lunkar fint framåt. Sen, just innan paus, slängs vi en vändning som känns ologisk och så fortsätter även karaktärerna att bete sig just så. Hela sidostoryn om en C-kändis samarbete med en modefirma är också tunnare än oblat, även om Sanna Martins färgstarka Meredith är en skoj figur som lockar till flera skratt. Och jag hade önskat så mycket mer av Oscar Pierrou Lindéns bögfigur Gary och hans sidekick Stella (Sara Lehmann). Duon kunde ha stulit showen med rätt repliker.

Ett annat återkommande problem är att jag kommer på mig själv med att känna att de magiska låtarna inte griper tag. Inte ens überballaden It Must Have Been Love ger mig rysningar. Sanna Martin sjunger strålande, men Listen To Your Heart borde kännas MER. Den borde vara ännu större och maffigare. En stor del av den skulden ger jag lokalen som är rätt dålig ur ljudsynpunkt. Allt ljud isoleras till scenen och ju längre bak i salongen man kommer desto mindre känns musiken (jag har testat då jag suttit på två olika platser…).

Alexander Lycke, som otrogne Joe, är en fin skådis och säkert otrolig när han sjunger på svenska. Men här blir hans musikaliska insatser bleka. Varken urfina Spending My Time eller nämnda Queen of Rain lyfter på grund av ett svengelskt uttal.

Joyride The Musical är en ursnyggt förpackad musikal och helt okej i sin helhet, så jag tycker verkligen inte synd om de över 80 000 personer om redan köpt biljetter. Men jag hade önskat så mycket mer.
Joyride The Musical har verkligen The Look men det räcker inte enbart med att vara Dressed For Success för att bli en ny Mamma Mia!