Innan vi hann lämna festivalområdet igår så meddelade Way Out West att man återigen har slagit sitt publikrekord. Över 70 000 unika besökare har lyssnat, dansat, ätit och druckit i Slottsskogen under festivaldagarna, vilket gör att förra årets rekord på 55 000 slagits med råge. Mäktigt! Men det betyder också att det ibland blir galet trångt framför scenerna – speciellt som festivalen snarare verkar tänka på hur coola artisterna är istället för hur mycket folk de förväntas dra…
Hur förklarar man annars att André 3000s märkliga (olyssningsbara) flöjtmusik får stå på största scenen, medan band som Terra eller Artemas orsakar totalt kaos när de får stå på festivalens minsta? Mycket märkligt.
Annars var lördagen oväntat bred och folklig för att vara Way Out West; Icona Pop välte Linnétältet med sin partymusik, och när Molly Sandén oväntat dök upp och körde Slutet av Sommarn visste jublet inga gränser. Susanne Sundfør körde däremot inga av sina bredare hits, vilket var lite synd, men partyt räddades snabbt upp när Peggy Gou, en av världens hetaste DJs, klev på Azalea och fick hela parken att dansa. Och då var det bara uppladdningen inför Benjamin Ingrosso…
Benji brände av både festivalens största fyrverkeri och bredaste hits, och det är verkligen härligt att se att hans underbara storhetsvansinne som popstjärna fullständigt blommat ut med de nya hitsen. Själv kan jag tycka att det blir lite väl segt under det svenska balladpartiet, men sån’t glömmer man ju snabbt när man sen serveras Kite, Better Days och Honey boy (give me something). En riktigt härlig konsert.
Faktum är att den konserten var så bra att jag och mina vänner bestämde oss för att det nog fick räcka där… Så vi hoppade helt sonika Fever Ray och (vad som ryktats vara ett fantastiskt) The National för gin-slush och galen allsång vid VIP-områdets scen istället, där en DJ spelade bara ballader i två timmar. Kanske inte direkt det man går till Way Out West för, men roligt var det och sent blev det.
Därmed är festivalen slut för i år. Det har varit tre alldeles fantastiska dagar, där mina favoriter nog ändå varit Pulp, Benjamin och Artemas, och redan nu finns det biljetter att köpa till 2025 om någon är sugen. Själv väljer jag att citera Armand Duplantis: “Den här veckan tror jag att jag kommer dö och typ sova 13 timmar per natt.” Sen får vi se.
