Fredagen på Way Out West inleddes med regn, och då snackar vi inget vanligt regn, utan ett regn av typ bibliska proportioner där Noa redan snickrat färdigt båten och börjat lassa på Slottsskogens älgar och sälar när stackars Maisie Peters gick på scenen inför en genomblöt men tapper publik.
Nu hade regnet inte så stor betydelse för Maise, som trots monsunen (och ett för festivalen pinsamt ljudproblem där hon inte hördes genom hela första låten) rev av festivalens dittills härligaste spelning. Hennes poppiga Taylor Swift-country sprängde helt enkelt sönder molnen, och när Ellen Krauss steg upp på festivalens största scen strax efteråt så sken solen över Årets Homo och hennes publik.
Lera och vattenpölar kunde så lätt blivit dagens snackis, men istället så hamnade fokus på ett helt knippe härliga spelningar där det var helt omöjligt att hinna med att se allt som pågick samtidigt.
Artemas, britt-cyprioten med sommarhiten I Like the Way You Kiss Me, hade av någon outgrundlig anledning placerats på festivalens minsta (och sämsta) scen och drog så mycket folk att man fick spärra av och sätta stopp innan det blev farligt trångt. Trist, för många missade då en härligt valpig Artemas som strålade med sitt band och sjöng fantastiskt.
Samtidigt hade man placerat den något märkliga bokningen Jessie Ware på festivalens absolut största scen… Jag har inga problem med Jessie, tvärtom, men känns inte den bokningen några år för sent? När Ware brände av en cover på Chers Believe med två halvnakna dansare så var det absolut allsång, men mycket mera Pride-i-brittisk-småstad än Way Out West… Härligt kitschigt, men märkligt.
Då var allting mycket mer klockrent samtidigt i Linnetältet. Iklädda självlysande scenkläder och med en sprudlande energi brände den franska gruppen L’Impératrice av sin futuristiska retrodisco för en enorm publik. Vilket party!
Kvällen bjöd på Oskar Linnros som först bjöd in Daniela Rathana och sen vägrade sluta sin spelning i tid och startade därmed en beef med Pulp som startade sin spelning samtidigt mittemot på samma plan. Vem som vann? Tja, när Jarvis Cocker som andra låt drog igång Disco 2000 så var fighten liksom över om vi säger så… Cocker var i högform, snackade svenska och gjorde 90 minuter senare en poäng av att de minsann skulle sluta i tid innan Common People dundrade ut och han lämnade över stafettpinnen till avslutande megapopulära Fred Again… som fick årets hittills största publik att dansa till midnatt.
En fantastisk Way Out West dag var över och då har jag inte ens plats att berätta om spelningarna med Nation of Language, Alvvays eller Slowdive. Det är en bra festivaldag!
I dag avslutas allt med Icona Pop, Susanne Sundfør, Peggy Gou, The National och, såklart, Benjamin Ingrosso – och solen förväntas dessutom skina hela tiden! Nu åker vi.
Foto: Carl Björklund
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!
