Ellen Krauss börjar med att berätta om hur hon som treåring blir kär i sin dagisfrökens gitarr och där och då börjar kärleken till musiken att formas. Hon delar med sig av hur hon från tidig ålder kunde ”gömma sig” bakom manliga artisters texter. Alltifrån Magnus Ugglas Värsta grymma tjejen till Darins Whos That Girl. Allt för att få sjunga om det hon ville. Kärleken.
När Ellen själv börjar skriva musik gör hon det för att andras texter inte passar henne. Och hur hon efter första mötet med mentorn Christian Walz och dennes kollega Jones är tydlig med att hon gillar tjejer. De står bakom Ellen till 100 procent och när hon spelar upp genombrottshiten The One I Love, en låt om att man ska få älska vem man vill, inser de att det ska bli hennes första singel.
Musiken är en stor del av Ellens liv men hon väljer att ägna en stor del av sitt första sommarprat åt något som bränner mer och som är så stort för så många.
Något som är anledningen till att jag idag inte kan se en vackrare, viktigare och mer värd innehavare av titeln Årets HBTQ.
För Vallentunas stolthet öppnar sig här om identitet. Hur hon ofta togs för en kille under uppväxten. Hur hon ville klä sig som sin storebror Erik och hur det tog emot när mamma ville att Ellen skulle klä sig ”tjejigt”. Hon kände sig ju frihetsberövad när hon tvingades bära kläder hon inte vara bekväm i.
Att hon ofta felkönades var okej, ”det var så det var”. Hon berättar om hur könstypiska barnkläder är. Hur killkläder alltid har kaxiga uttryck medan tjejkläder oftast handlar om att vara söt. Ett viktigt ämne som borde belysas oftare.
Men trots Ellens pojkflickiga attityd var det aldrig någon som frågade om hon ville vara tjej eller kille, eller vad hon ens tyckte om tjejer och killar. Ingen pratade om könsidentitet eller homosexualitet. Hade någon pratat om det så hade hon inte varit helt ensam med tankarna om att göra folk besvikna, att bli bortvald, bara för att hon är den hon är, berättar hon utan att skuldbelägga sin omgivning.
På ett snyggt sätt tar Ellen också upp hur folk fokuserar på sexualitet hos barn när det bara handlar om att man blir kär i någon av samma kön. Att det inte alls har något med sex att göra när man är ung och kär i sin bästis. Ellen berättar om fotbollskompisen Isabell som hon är kär i. Den första kärleken, som är jobbig nog, och när man inte har några förebilder eller ens grepp om vad det innebär att vara gay eftersom det knappt pratas om sånt. Ellen googlar homosexualitet och inser vem hon är. Och det skrämmer otroligt att hon är ”lebba”.
Tänk att vi får ta del av detta i ett av Sveriges största radioprogram.
Det är fantastiskt att lyssna på Ellens komma-ut-berättelse, som inte alls går som hon tänkt sig. Toknervös berättar hon för sin mamma under middagsförberedelser att hon är kär i Isabell och mamman svarar:
“Det är klart du är, det fattar jag ju, hon är ju jättesöt!”
Mor och dotter fortsätter att göra i ordning maten och Ellen förstår inte om mamma verkligen fattat. Detta har ju varit så stort i henne i förra år.
Hon berättar i programmet:
”Är du besviken på mig?”
Mamma stannar upp, och tar ett hårt tag om mina axlar.
”Så får du aldrig säga, jag är så stolt över att du ens vågar berätta.”
Detta meningsutbyte fick det att brista för mig. Vi som haft det här snacket fattar precis hur Ellen känner. Lättnaden, glädjen, friheten.
Det är så vackert att Ellen Krauss pratar om detta i sitt sommarprat.
Tänk, om hon bara når ut till ETT barn, som är på väg att berätta, att det kan gå bra. Att det finns massor av föräldrar som möter en garderobsöppning så här.
Men också, att det finns föräldrar som lyssnar på programmet, fattar och hör hur de kan möta sina barn. Att en tanke föds, ”ah det kanske är det här mitt barn går och bär på?”. Ellens berättelse gjuter hopp i unga tjejer och killar. Det blir bättre.
Ellen nämner också Mian Lodalen-omskrivna lesbiska ligan som grips av polis på 40-talet för att de är just lesbiska. Det blir ett avstamp i ett snack om hur sent vi egentligen fått våra rättigheter. Att homosexualitet betraktades som en sjukdom fram till 1979. Att det dröjde till 2006 innan det blev förbjudet att diskriminera homosexuella i skolan. Nej, det är inte konstigt att rädslan lever kvar över att komma ut när våra rättigheter är så nya.
Ellen Krauss återvänder sedan till identitet, och tankar kring könstillhörighet. Hur hennes pappa drog en lättnadens suck när hon berättade att hon är gay. Han hade trott att hon ville genomgå en könskorrigering och hade i hemlighet sparat pengar till detta sedan Ellen varit liten. Han hade sett sin dotter hela tiden och låg steget före. Men inte sagt något. Under pandemin funderade Ellen också på om hon var född i fel kropp. Men att hon efter ett snack med kompisen Milla insåg att ramen och definitionen av att vara tjej kanske behöver vidgas. Hon är en lesbisk kvinna och stolt över att vara det.
Ellen Krauss avslutar sitt första sommarprat med en insikt där hon tar upp hur Putin terrorklassar HBTQ+rörelsen, hur människor i Uganda döms till döden för att de är gay, och hur vansinnig Don´t Say Gay-lagen i Florida är. Hon, som haft det lätt, vill ge tillbaka och inte luta sig tillbaka och tro att kampen är vunnen.
Hon, som tidigare var rädd för att bli en Jonas/Anja/Mark, omfamnar idag sitt QX-pris som Årets HBTQ och regnbågsoffentligheten och tackar för att hon får vara den hon är.
Ellen avslutar med att säga att hon idag kan sjunga med i Magnus Ugglas Värsta grymma tjejen utan att skämmas.
Fan vad vackert.
Hör Ellen Krauss sommarprat här.
