Hur startade ditt Eurovision-intresse?
– Genom att jag satt hemma med mina föräldrar i ett dystert vardagsrum i Storbritannien där allt gick i brunt. Redan då kunde jag konstatera vilken härligt egen tävling det är. Men då handlade mycket om den irländske komikern och kommentatorn Terry Wogan och den prägel han satte på programmet. Steg för steg såg man med nya ögon på världen och en ”queerness” som man ville vara en del av.
Vilken var din första Eurovision-kärlek?
– Sheryl i Bucks Fizz. Det är mitt första Eurovision-minne och de vann ju. Jag gillar den fortfarande.
Vad är skillnaden i Eurovision mellan då och nu?
– Det är så mycket proffsigare. Efter att ha sett semin i tisdags fattar man ju hur noggrant den görs. Och det finns bara två länder som kan göra det på det här sättet: Storbritannien och Sverige. Och jo, idag kanske det är lite för många låtar.
Eurovision ska vara ett icke-politiskt evenemang, men det blir svårare och svårare att undvika…
– Det uppstår alltid när länder ska tävla mot varandra. Men jag önskar att Eurovision håller fast vid att vara icke-politiskt, vilket ju var grundtanken. Den slogan som föddes förra året, ”United By Music”, är så rätt, det är rätt inställning.
Hur känner du det kring allt som händer kring tävlingen i år, och Israels medverkan?
– För mig är fokuset på tävlingen och stötta Olly Alexander, och de brittiska fansen, som är flest till antalet av alla fans. Jag hoppas att Eurovision fortlöper utan händelser som kan underminera meningen med tävlingen.
Tidigare var du brittisk ambassadör i Ukraina, i Kiev, och det var du under Eurovison 2017, hur var det att närvara i Kiev?
– Det var fantastiskt. Det var tufft för Ukraina att ordna ett sådant evenemang, men de gjorde det så bra. Där firades verkligen olikheter, och man visade också Kiev som den fantastiska stad den är. Det som händer nu är tufft att leva i, men ukrainare är ett motståndskraftigt folk och de kommer alltid stå upp och slåss för sin existens.
Hur viktig är ESC för HBTQ+inklusivitet, och vad betyder det att vi ser så många HBTQ+akter i år?
– Mycket. Vi i Sverige och Storbritannien lever i accepterande samhällen, men det såg annorlunda ut under 80-90-talet och där skapades ett community där alla kunde ses och vara sig själva. Den betydelsen har tävlingen fortfarande för människor i andra länder. Flera färger har redan representerats i regnbågsflaggan så jag ser det som sker i år som en fortsättning på det som påbörjats. Det reflekterar samhället och olikheterna och firar dem. Och jag tror Irland kommer göra bra ifrån sig, vilket intryck den gjorde i arenan!
Vad tycker du om brittiska Olly?
– Han är en riktigt talangfull kille och hans show pushar gränserna med den tekniska utformningen och den avancerade dansen. Han är ju inte bara en otrolig artist, men även en fantastisk skådespelare vilket vi såg i otroliga It´s a Sin.
Vad tror du brittiska folket tycker om scenshowen som en vän till mig beskrev som ”the gayest thing we have ever seen on a Eurovision stage”?
– Du menar ”on a scale of one to gay, it’s pretty gay?, (skrattar). Jag tycker det är modigt och showen flyttar fram positionerna Olly är en av mina absoluta Eurovision-favoriter vid sidan av Bucks Fizz och Gina G.
Svenska favoriter då?
– Jag har ju ABBA-tisha idag så svaret är väl dels dem, men Euphoria är ju också en av de största låtarna någonsin.
Du var i arenan under den svenska finalen, vad tyckte du?
– Marcus & Martinus har ju mer ett tv-nummer så det var svårt att fånga arenan på det sättet Medina gjorde. De var helt otroliga och lyfte verkligen taket.
All time Eurovision-favorit?
– När Måns & Petra gjorde Love Love Peace Peace 2016. Det är en av de bästa sakerna som någonsin framförts i Eurovision. Jag tycket det var helt perfekt.
Petra Mede älskas av fansen och leder Eurovision för tredje gången, vad tycker du om henne?
– Jag ska inte säga att hon är min hemliga crush för då vore hon ju just inte det (skrattar)…. Hon är fantastisk och en pionjär som har fullt kommando och verkligen vet sin publik.
Avslutningsvis, du var på QX-galan och hade en härlig stund med Melanie Wehbe…?
– Ja, Käärijä var ju där så när Cha Cha Cha gick igång ställde vi oss på stolarna och insåg efter ett tag att vi var de enda som gjorde just det.
Ett stort lesbiskt anthem alltså?
– Haha, ja och en oväntad sådan, men den är ju fantastisk!
