Av de 50 länder som tävlat i Eurovision har 31 minst vid ett tillfälle representerats av en HBTQ+artist. Sverige kan stoltsera med Christer Björkman, Loreen, Kim Kärnfalk, (Friends), Gabriel Forss (Blond) och Ola Salo. Ola och Loreen var däremot de enda som var öppna offentligt då de tävlade. Andreas Lundstedt har för ordningens skull också tävlat i ESC men för Schweiz 2006 då han var med i gruppen Six4One.
Redan 1956 deltog den första HBTQ+stjärnan, men det var såklart inte något det talades om då. Franska Dany Dauberson tävlande med Ill est Lá som slutade oplacerad, och elva år senare var hon med om en bilolycka där hennes partner Nicole dog. Hon lämnade offentligheten och dog 1979, vid 54 års ålder.
Efter detta har vi sett stjärnor som 1997 års vinnare Katrina Leskanich (Katrina & The Waves), Harel Skaat (2010), Tooji (2012) och därefter har det verkligen dundrat in: Som nederländska bikillen Duncan Laurence som vann 2019 med Arcade (och till dags datum har den mest streamade ESC-låten någonsin), och såklart italienska Måneskin där två fjärdedelar är queer, Ethan Torchio och Victoria De Angelis. Andra stjärnor som definierar sig inom HBTQ+spektrat är finska flatan Saara Aalto (2018), Chanel (2022), Gustaph (2023) och såklart, Allessandra Mele som tävlade med Queen of Kings ifjol.
Vi får heller inte glömma två stora snackisar: isländske Paul Oskar i sitt banbrytande klubbnummer från 1997, och de slovenska flygvärdinnorna i drag, Sestre, som 2002 blev favoriter för Eurovision-fans.
Men störst är väl ändå Dana International som 1998 blev en ikon för transrörelsen då hon vann med überanthemet Diva som blev populär på alla gaydiscon runt om i Europa. 2014 vann Conchita Wurst också en viktig seger med Rise Like a Phoenix och blev därmed en förgrundsfigur för HBTQ+kampens framfart i Europa.
Men årets tävling slår alla rekord.
Schweiziska Nemo är segertippad odds-favorit med sin The Code, om just hens resa till att hitta sitt icke-binära jag. Storbritanniens popstjärna Olly Alexander är öppet bög, känd från Years & Years och tv-succén It´s a Sin, och tävlar med den hetaste homonumret vi sett på ESC-scenen. Det bjuds bögig boxarestetik i ett rufft duschrum medan de fyra dansarna ålar över Olly, allt blingat med Troye Sivan-dans.
Danska Saba är lesbisk och har dessutom en låt, Sand, skriven av vår svenska favvo-flata Melanie Wehbe. Och så tävlar Litauens Silvester Belt med klubbpoppiga Luktelk. Han kom ut 2017 och ser nämnda Troye Sivan som sin största inspiration.
Belgiens Mustii sitter i Drag Race Belgien-juryn och är en av årets segerfavoriter med suggestiva Before The Party is Over. Han har tidigare identifierat sig som bi, men går nu under epitetet queer.
Och så har vi queera Electric Fields, bestående av Zaachariaha Fielding och Michael Ross från Australien som tävlar i den första semifinalen och beskriver sig som ”två feminina bröder”. I den semin möter vi också icke-binära Bambie Thug (Irland) som dyker upp med sin Doomsday Blues. Bambie har svensk pappa, och till brittiska Gay Times sa hen:
– Jag gillar att vara en del av den växande queera scenen. Jag hade inte det när jag växte upp så det är viktigt att det finns personer du kan relatera till och musik som tilltalar dig, och ger dig frihet att vara dig själv. Mer queera röster är tamigfan vad världen behöver.
Och medan vi ändå är på domedags-uttryck så är rockiga Megara, från San Marino, frontat av sångerskan Kenzy, som är öppen flata.
Uppdaterad 2024-05-06
