Jag blev nämligen lite ledsen när jag läste Göteborgs-Postens recension av Electras låt efter att låtarna spelats upp för pressen i tisdags. Nej, inte att de inte tyckte om låten, alla får tycka vad de vill om låtarna och jag var ju själv inte i ett lyckorus när Unna Dej (Synd å slänga ju) vann Årets Låt på QX-galan framför Loreen och Kylie. Men det var en mening i den där recensionen som brände till och sved:
”Förstår inte ens varför Melodifestivalen plockar in det här bidraget”.
Av alla bidrag i år, bland Gunilla Perssons, Adam Woods och Engmans Kapells, så är det alltså allas våran Elecktra som får frågan varför Melodifestivalen plockar in just det här bidraget. Well, låt mig försöka svara på det.
I juli förra året så hotade nynazister den turnerande dragshow-musikalen ”Lilla Jag och Drakarnas drottning” i Jönköping. Detta är ett av de senare hoten mot turnerande dragshow-föreställningar från nynazister i Sverige, men den förföljelsen har pågått i flera år. I november under Sverigedemokraternas landsdagar i Västerås krävde Jonathan Sager, fullmäktigeledamot i Kalmar, obligatoriska åldersrestriktioner på drag event och han krävde dessutom att den sagoläsande drugan Miss Shameless skulle utvisas ur landet. Det är bara tre månader sedan. Dragqueens vara eller icke är alltså ett brännhett ämne för just Sverigedemokraterna, och Jimmy Åkesson har flera gånger tagit upp det i olika debatter.
Att Melodifestivalen i det läget ger tre minuter till att Sveriges just nu mest hyllade dragqueen (Årets Drag 2024 på QX-galan för några veckor sedan) får presentera en uppföljare till sin TikTok-succé och stå inför nästan tre miljoner svenska TV-tittare och sjunga ”Ja, banne maj! Vi har all rätt att finnas!!” är faktiskt inte bara helt självklart; det är också helt nödvändigt och i public service åtagande och intresse.
Att inte kunna förstå det, eller att åtminstone generellt inse värdet av synbarhet och representation för marginaliserade grupper (dragshow har inte synts i Melodifestivalen sedan 2016) oavsett om man tycker låten är skräp, ja det ger åtminstone mig som skribent för QX en otrolig oro i magen.
Vad jag sen själv tycker om låten och tror om Elecktras chanser, ja det hittar ni i betygen nedan. Men det råder oavsett ingen tvekan om att det ska ha en plats i Mello!
Annars så handlar ju allting den här veckan om Marcus & Martinus (klart de går direkt till final) och Medina (ungefär lika klart att de följer efter). Förutom Elecktra så vill Jay Smith gärna utmana och Annika Wikihalder sjunger musten ur sin låt, men de tre M:en känns orubbliga i toppen.
Roligare, och mer svårtippat, är då det nya påfundet finalkvalet som vi får som efterrätt! Här ska tio låtar, som alltså redan vid halvtimmens början är rankade från 1-10 med poäng utdelade efter hur många som röstat på dem i varje deltävling, benas ner till två. Kommer de två låtarna som redan i deltävlingarna fått flest röster gå vidare, eller har vi ändrat oss nu när vi hört allt, när de ställs mot varandra och när vi nu får rösta igen och dela ut flera poäng? Det kommer bli en kul rysare med åtta ledsna förlorare.
Det enda viktiga för mig i detta kval är ändå att Fröken Snusk tar sig vidare. Dels för att det är årets största Spotify-hit so far (och då är det idiotiskt att inte ha med i finalen) och dels för att det behövs mer svenska utropstecken i Jordgubbe Arena. Heja Dalahästen! Därefter kan det kvitta, men nog tar jag hellre Scarlet eller Gunilla Persson före trean och fyran från kvällens deltävling (så länge det inte är M&M, Medina eller Elecktra). Dock känns det väl ändå som Karlstad-gänget kan ha viss fördel?
Programmet är annars som det brukar fram till kvaldelen; roliga, känslosamma vykort med alla artister på samma gång, Sven-Ingvars-hyllning som start, och äntligen, äntligen, äntligen väljs Fredrik Kempe in i Hall of Fame och får en härlig hyllning.
Nåväl. Vet ni? Efter i kväll har vi en final! Här är betygen och kvällens tippning!
QX QX QX QX
1 Marcus & Martinus – Unforgettable
Joy Deb, Linnea Deb, Marcus Gunnarsen, Martinus Gunnarsen, Jimmy ”Joker” Thörnfeldt
Årets mest favorittippade bidrag får för ovanlighetens skull äran att öppna sista deltävlingen. Om det håller måttet? Ja, om man vill ha en blytung direkt uppföljare till norrmännens silver i fjol och om man föredrar sina poplåtar refränglösa med Swedish House Mafias Greyhound-beats så är det här årets bästa låt. M&M adderar The Weeknd-falsett och det The Matrix-inspirerade numret är utan tvekan ett av årets coolaste och mest påkostade. Äntligen får jag den ambitionsnivå på scen som jag jagat i fem veckor, och det är nästan, men bara nästan, värt ett extra, femte QX! Att det här vinner i kväll är nog bortom allt tvivel, men hur det går nästa vecka får vi prata om då.
QX QX
2 Chelsea Muco – Controlla
FERNAND MP, Karl Flyckt, Chelsea Muco, Elsa Carmona Oljelund, Pa Modou, Anderz Wrethov
En glad överraskning, där genren afrobeats för en gångs skull slipper låta som om den borde sjungas av en skojfriskt, infantilt djur i en Disney-film. I stället, kors i taket, lyckas det kännas lite vuxnare, lite sexigare. Chelsea och hennes dansare ser ut att ha superkul och gör vad de kan framför en Pina Colada-LED i varma färger, och självsäkerheten har bara växt och växt allt eftersom veckan har gått. Härligt! Men jag tror ändå det här tralliga paketet får det svårt att hävda sig, speciellt i en deltävling med Medina. Synd.
QX QX
3 Jay Smith – Back to My Roots
Jonas Jurström, Jonathan Keyes, Jay Smith, Maria Jane Smith, Victor Thell
Modern, lastbilsbred radiocountry a la Luke Combs möter Nickelback-rock i klassiskt “vit-man-framför-ett-band”-nummer. Jay Smith känns som en av de sista Idol-vinnarna som alla verkligen minns, och i kombination med denna välskrivna sportradio-hit så hade detta kunnat vara superfarligt i vilken annan deltävling som helst. Själv lämnar det mig totalt oberörd, jag känner mest att det är en mer straight, mer accepterad variant på det Hasse Andersson och Lasse Stefanz gjort i tävlingen, men jag är inte dummare än att jag hör att det här är rakt in i målgruppen. Smith & Thell är trots allt några av landets bästa låtskrivare. Har självklart chans på finalkval.
QX QX QX
4 Elecktra – Banne maj
Jonny Werner, Robin Werner, Anderz Wrethov, Elin Wrethov
Jag älskar att dragshowen är tillbaka i Melodifestivalen efter åtta år, och den här härliga korsningen av Robin Werners breda, pratsjungande skånska från Unna Dig, lite After Dark, en nypa Günther och så en rejäl dos tunga beats, kommer vevas på varje schlagergolv med självaktning en bra tid framöver. Jag har kanske några invändningar mot att man satsat på kalla färger och drag-klassikern “dansande män i frack”, istället för att trycka mer på humorn, värmen och glimten i ögat som känns som Electras varumärken. Men! Numret har pillats och fixats på allt eftersom veckan har gått, och (förutom en skitsnygg papegoja-tops) så är ju Elecktra själv den största effekten här. Det här är en vråltuff deltävling att ens ta sig till finalkval i, men det är värt SÅ mycket att bara se och höra en druga sjunga “Vi har all rätt att finnas!” i Mello 2024. Och genrepspubliken i Karlstad älskade vår drottning! Så kom ihåg: Synd att inte rösta, ju!
QX QX
5 Annika Wickihalder – Light
Herman Gardarfve, Linnea Gawell, Patrik Jean, Annika Wickihalder
Annika sjunger kalas och är ett ansikte och en röst från Idol som jag är glad nu får en chans i Melodifestivalen. Hon verkar dessutom genomsympatisk i sitt vykort. Men låten… Den här typen av isvit gospel där man upprepar titeln om och om igen som refräng är jag dödligt trött på. Det berör mig inte alls, och numret känns grått, billigt och fantasilöst mellan två spegel-churros. Däremot så vet jag hur förtjust Sverige är i sina duktiga sångerskor, och Annika sjunger och charmar verkligen skiten ur det här bidraget. Dessutom har ju röster strömmat in till den här låten tidigare när den gjorts av åtskilliga artister, och då inte bara i vår svenska uttagning. Det skulle inte alls förvåna mig om Wickihalder kniper tredjeplatsen på ren charm, stämbandskvalité och igenkänning. Lite som när Lisa Ajax tog sig till finalen.
QX QX QX QX
6 Medina – Que sera
Ali Jammali, Sami Rekik, Jimmy ”Joker” Thörnfeldt, Anderz Wrethov
Min dröm är att vi ska skicka något sådant här till Eurovision någon gång; en fet party-låt på svenska som engagerar publiken både hemma och i arenan. Vi är liksom inte riktigt kända för det. Den här fotbollsramsan är kanske inget nytt under solen, men dess driv och rena glädje gör att jag tycker mer och mer om den för varje gång jag hör den. Faktum är att nu när vi har hört alla 30 bidrag så rankar jag detta bland mina tre-fyra absoluta favoriter i år. In i Dimman blev en stor succé både i Melodifestivalen och hos europeiska fans, men jag är ytterst osäker på huruvida Sverige är redo att rösta det här till Malmö. Till Stockholm hoppas jag att biljetten är säkrad dock, och sedan tar vi resten om en vecka.
Till final: Marcus & Martinus + Medina
Till finalkvalet: Jay Smith + Annika Wickihalder
Ute: Elecktra + Chelsea Muco (men inget skulle göra mig gladare än om jag har fel och Elecktra kniper en plats i topp fyra)
Uppdaterad 2024-03-02
