Mello 2024: ”Är det inte lite märkligt…?”

Är det inte lite märkligt att Melodifestivalen i tre veckor nu följt exakt samma typ av dramaturgi?

När låtarna spelas en första gång på tisdagen så handlar allting om två låtar som “alla” tror är givna att gå till final. Sedan kommer torsdagsrepetitioner och fredagsgenrep…och genast kommer det en tredje låt, en Fröken Snusk, en La Gunilla, en Scarlet, som drar i väg i publikundersökningar och odds och som “alla” plötsligt är överens om kommer skrälla. Bara för att sedan, när vi väl har ett resultat på lördagen, så är det precis som alla förväntade sig redan på tisdagen. Och låten alla trodde skulle vinna i finalen är….fyra.

Jag vet inte om det bara beror på en gemensam längtan efter att något oväntat ska hända i den här lite trötta upprepningen vi kallar Mello, eller om det är något i SVTs genomkomplicerade (och Eurovision-frånvända) röstningssystem som gör att resultatet skiljer sig från en verklighet vi aldrig får bekräftad, men något märkligt är det ju.

Nu blev det alltså tillslut Danny och Dotter som gick till final, trots att Circus X under lördagen hade bättre odds att få åka till Malmö i maj än både It’s Not Easy to Write a Love Song och Happy That You Found Me. Märkligt.

Däremot bråkar ju inte jag om resultatet. Danny och Dotter var båda ohotat mina favoriter ikväll, och då inte bara av personlig smak. Det var också utan tvekan de två jag tror skulle klara sig bäst i Eurovision av kvällens startfält. Danny strålade när det gällde och visade varför han är en av Sveriges största artister, och Dotters låt är en av mina absoluta favoriter i år. Heja heja.

Men absolut. En stor eloge till tjejerna i Scarlet! Sverige älskar sin rock, men framförallt så har vi ju i fyra veckor nu serverats samma gamla pålitliga skåpmat vad gäller låtar, produktioner och, kanske framförallt, nummer gång på gång på gång. Klart man rycker till hemma i soffan när man får vampyrer, Jessica Andersson och en riktigt snygg gitarrslinga till refräng. Dessutom framfört av två coola artister man inte sett innan som faktiskt kan sjunga och äger sitt uttryck.

Att jag själv tycker Circus X inte hänger ihop överhuvudtaget, att den mer speglar brist på fantasi hos andra låtar än originalitet i sig, och att jag skulle vilja ge den årets stora Hanna & Lina-pris för att vara 98% show och 2% låt, det får väl stå för mig. Jag tar artigt av mig häxhatten och är i alla fall glad att Sverige visar att de vill ha nytänk och originalitet och dessutom lyckas täcka in två enorma Eurovision-trender 2024: Rock och skräck. Om Scarlet klarar kvalet så kommer de pigga upp i Strawberry Arena.

Jag är också superglad för Albin Tingwall. Jag vidhåller att han fått ett av årets mest trötta nummer, och att alla inblandade i det borde avgå, men både han och låten var ikväll utan tvekan den enda korrekta kompanjonen till Scarlet i finalkvalet. Hit! Och dessutom så fanns det ju knappt ett spår kvar av den nervositet som vi sett under veckans repetitioner. Hur det än går i Karlstad är Albin välkommen tillbaka i Mello!

Lasse Stefanz lär inte stå och falla med sin sistaplats, och Lia Larsson lär ha veckans största hit på landets förskolor. Ingen ska vara ledsen ikväll.

I övrigt blev jag helt hjärtevarm av de underbara kvinnorna i Chattanooga och kände att Kents tidiga nittiotal slår precis allting jag hört de senaste veckorna. Och just det. Nån försökte visst trolla också.

Nu siktar vi mot Karlstad, Och egentligen tror jag nog varken Danny eller Dotter står som vinnare om två veckor. Jag lägger nu allt mitt hopp hos de tre M:en; Marcus, Martinus och Medina.