Jacqlines Dua Lipa-pop är det snyggaste och mest moderna hittills i tävlingen, och självklart ska det vara med och slåss om en medalj i Strawberry Arena i mars. Men Cazzi Opeias quirky Sia-variant av Pet Shop Boys Go West är samtidigt årets färggladaste lyckopiller, och hade jag bara haft kroppsformen hade jag skaffat en sådan där rosa-gul kexchokladsstrikå till finalefterfesten direkt.
Klaudys tredjeplats gör mig också väldigt lycklig. Jag tror kanske inte den har jättestor chans att slå sig in i finalen, men att en låt som så uppenbart inte bara skrivits för att det ska viftas med ballonger framför den kan ta sig så högt gör mig hoppfull för framtiden. Både Klaudy och Björnstammen-Åke är välkomna tillbaka i min bok.
Och så har vi då Gunilla… Jag tippade ju att den skulle komma sist, men när ljudmixen plötsligt var lika fördelaktig för Gunilla som refrängen är klistrig, tja, då var det klart att hon skulle ha fjärdeplatsen. Samtidigt är jag också lycklig över att det inte kom högre.
Från de som inte är Gunilla-fans har det ställts frågor kring hur Karin Gunnarsson kunde plocka med en låt som I Won’t Shake i tävlingen, men det är ett beslut jag tycker är otroligt lätt att försvara. Melodifestivalen måste ha sina snackisar, och ska vi nu har 30 låtar så måste det in galenskap om vi ska orka med. Sen är det ju upp till oss att rösta på det eller inte…och där visade ju Sverige i kväll att vi kan ta rätt beslut.
Samtidigt så är jag inte speciellt förvånad över att svenskarna efter två veckor av förväntad, mallad, camp-skriven “Mello-musik” (som vi hört och sett hundra gånger förut och som i de flesta fall låter kopierat från något annat) plötsligt hajar till när det kommer en tysk ompa-bompa-country som inte låter som någonting annat, och då väljer att rösta på det. Här hände det ju plötsligt någonting, och det är klart att folk då hellre röstar på det än en variant på Marcus & Martinus Air med Anton Ewalds Begging-nummer eller exakt samma låt och nummer som redan stod på scenen 2021.
Jag vill också uppmärksamma låtskrivaren bakom La La Gunilla, Fredrik Andersson, som även ligger bakom Ranelids Mello-hit, Frans Zlatan-genombrott och även Johnny G (The Guidetti Song). Att han nu lyckats ta en person vars stora usp alltid varit att vara hatad av precis alla och göra henne nästan folkkär, det är fanimej en bedrift värd ett Polar-pris!
Men visst var det tur för SVT att vi hade La Gunilla denna veckan? Jag gillar både Christine och Carolina, men detta måste vara ett av de tunnaste programmen manusmässigt på väldigt, väldigt länge. Thank GOD att Edward af Sillén fick komma in, få ett pris och sprida lite briljans i några minuter, annars hade jag inte kommit ihåg någonting av kvällens program.
Nu siktar vi mot vecka fyra och då kliver Danny och Dotter in i spelet. Då MÅSTE vi väl äntligen få en riktigt het vinnarkandidat? Vi ses då!
Till Final: Jacquline (direkt) & Cazzi Opeia (92)
Kvalfinal: Klaudy (59) & Gunilla Persson (56)
Ut: Clara Klingenström (52) & Kim Cesarion (45)
