Berätta om All Star?
– Jag vill gå tillbaka till den tunga metal jag spelade när jag var i band tidigare. Så detta är delvis ett steg framåt musikaliskt, men det tar också upp baksidan av att vara med i tv. Den tar upp den mentala ohälsa som många pratar om, men som sällan visas. Och hur man som medverkande bollar sin verklighet med vad tittarna ser.
Det är lätt att dra paralleller till Drag Race eftersom vi sett dig där, kände du själv dig utlämnad?
– Jag gjorde ju mycket reality-tv i Japan innan Drag Race så jag har varit med om en del. Drag Race-upplevelsen blev något annat än jag tänkt mig eftersom jag bodde i Japan. Jag såg på distans hur alla andra deltagare gjorde så mycket, medan det var tyst om mig eftersom jag bodde så långt bort. Jag hoppades att det skulle leda till mer och kände mig misslyckad efteråt. Men sen gjorde jag Stockholm Pride och efter det kände jag mig som en älskad superstjärna. Jag bestämde mig för att flytta hem eftersom det finns fler möjligheter här. Japan var kul, men nu var det dags.
Hur är det att bo i Stockholm?
– På många sätt annorlunda eftersom jag bodde mitt i Tokyo, och det var så mycket liv och rörelse. Men det är skönt att nu vara nära familj och vänner. Jag är uppvuxen på Ekerö utanför Stockholm och när jag åkte ut dit och gick in på lokala ICA blev jag stoppad av fyra olika barnfamiljer. Det hände aldrig i Japan, så nu får man tänka på hur man för sig (skrattar).
Har du fortfarande kontakt med Drag Race-systrarna?
– Överlag har vi alla en bra kontakt via vår gemensamma chatt, och många av oss var på ”Drag Con” i London nyligen. Men mest hänger jag med Imaa Queen. Vi spelar ofta tv-spel och producerar mycket musik ihop.
Elecktra är snart Mello-aktuell, hur ser du på det?
– Jada, Elecktra körde ju hem mig…Nej, men det är sjukt kul och jag är ett superfan av Elecktra. Det är kul att vi dragmusiker får olika fönster att synas, det gynnar alla.
Din estetik ser lite mer lättklädd ut idag än det lite lekfullare uttryck du visade i Drag Race Sverige?
– Det har gått åt det hållet ganska länge, eftersom jag mognat och blivit äldre. Jag kom ju från japansk streetfashion med stora rosetter och så, och det har jag fortfarande. Men mitt intresse har utvecklas. Jag började som en YouTuber på heltid och lite oavsiktligt fick jag en ung publik som följde med. Nu vill jag till metallen och det sexigare, råare och ärligare. Jag är ingen kids-entertainer längre.
Du är trans och rockmusiker, hur är det?
– Det finns många transpersoner inom metalscenen och jag är i fas med att sätta ihop mitt band just nu. Jag har en transtjej på g som är en fantastisk musiker och det finns många fler begåvade. Men visst, just inom metal är det knepigt att hitta representation. I Europa är genren så machofärgad medan den japanska metallen är mer androgyn. Jag vill kombinera alla uttryck och gå min egen väg.
