Farmen-Per: ”Det har alltid varit en dröm för mig att delta i Farmen”

Hur kommer det sig att du dyker upp i Farmen?
– Farmen har varit ett stående program som mina föräldrar, jag och min bror kollade på när vi var mindre och har följt slaviskt sedan dess start. Det har alltid varit en dröm för mig att delta i programmet. Tidigare under barndomen som en kul grej, men egentligen handlar det om att utmana mig själv till att umgås med människor som jag inte har valt. Men också att uppleva livet som farmare under 1800-talet.

Någon favorit från tidigare år?
– Mina favoritdeltagare är förra årets vinnare Nebil, och de två Sandrorna som också deltog förra året, alltså 2023.

Hur var inspelningarna?
– Jag förstod innan att det skulle bli tufft att delta i programmet. Dels det sociala spelet, att vara helt avskärmad från omvärlden, mindre mat och hårt jobb, och jag trodde inte att jag skulle bli så påverkad psykiskt som jag blev under inspelningen. Det som syns på tv är också klippt och redigerat, inte att förglömma. Jag upplevde att det var mycket ”TV”, vilket jag såklart förstår eftersom Farmen är ett tv-program (skrattar). Så det var långa dagar och man fick försöka att hålla humöret uppe, framför allt gentemot sina medspelare men också gentemot produktionen som är med oss dagligen. Vi hade fantastiska kameramän, ljudmänniskor och intervjuare! All kärlek till dem.

Hur skulle du beskriva din roll i Farmen?
– Jag upplevde att min sanna personlighet kanske inte riktigt kom till sin rätt under inspelningen. Mycket för att det var tufft både psykiskt och fysiskt. Jag är en karismatiskt, rolig, ödmjuk, social och trevlig person som gillar att diskutera och argumentera. Men det får visa sig när programmet startar om den bilden är den samma som jag alltid har uppfattat mig som.

Vem är du, berätta! 
– Jag har bott i Växjö i snart två år. Jag arbetar som sjuksköterska på barn- och ungdomskliniken på centrallasarettet, främst på barnakuten och avdelningen för inneliggande vård. Jag kommer ursprungligen från Vansbro, ett litet samhälle som ligger i Dalarna, mest känt för Vansbro simningen som är en del i ” en svensk klassiker” och Gunde och Ferry Svan , och såklart, Björn Skifs födelseort. Jag är singel, och på fritiden gillar jag att dricka vin, umgås med vänner och kolla på serier.

Var hör du hemma i HBTQ+communityt? 
– Jag är gay. En ”chubby bear”, för att uttrycka mig korrekt och kategoriserat inom gayvärlden. Min upplevelse av HBTQ+ communityt är att det är väldigt kategoriserat på utseende, förståeligt men ibland tråkigt. Hur ska man hitta Mr Right?

Hur är det att vara gay i Växjö?
– I Växjö upplever jag ett relativt öppet klimat gällande HBTQ+. Men såklart finns det inskränkta människor även i ”större städer” som inte alls är lika accepterande.

Hur var det att komma ut för dig?
– I Vansbro, som i de flesta mindre ställen, existerar en jantelagsmetalitet. Sticker man ut så märks det tydligt så för mig kändes det som att jag var den första att öppet komma ut som homosexuell. Jag upplevde en fin respons från nära vänner och familj som alltid accepterat min sexuella läggning. Däremot så blev jag ortens största samtalsämne en tid framöver. Inbjudningar och förfrågningar till att delta i olika evenemang så som fester, födelsedagar och andra sammankomster slutade att komma. Jag blev inte insläppt vid hemmafester med anledning om att de inte ville beblanda sig med en ”bög”. Och i skolan upplevde jag att jag behövde vara på min vakt. Jag bytte inte om tillsammans med de andra killarna då jag var livrädd för att de skulle tro att jag tittade och fantiserade om dem. Jag upplevde också att killarna i högre årskurs gjorde narr av mig , och glåpord och hånskratt följde mig ofta genom korridorerna. Jag behövde aldrig utstå fysiska påhopp och många gånger har jag undrat om det var på grund av min kroppsbyggnad. Vad hade hänt om jag varit ”liten och tanig” liksom?

– Effekten av att känna sig hatad och oönskad under lång tid, fick mig att hamna i en ond spiral utav självhat och självskadebeteende, och det tog mig fram till för bara ett år sedan att förstå kopplingen mellan dessa händelser och mitt mående. Jag märkte att jag fortfarande var på min vakt och kände av stämningen i ett rum. Detta baserades på en underliggande osäkerhet. Idag är jag stolt över min resa och kan stå med båda fötterna på marken och vara nöjd med mig själv. Jag har hanterat alla trauman och mår bättre än någonsin. I´m happy and proud!