– Varje saga behöver sin drake att besegra och det här är en ikonisk skräcktant i klass med Ursula, Maleficent, Cungundas Mammor och Cruella de Vil! En hjältinna som Matilda kan bara flyga om det finns rejält med motvind, och jag är en storm i vandrarkängor, berättar Robert Fux för QX.
Den vanligtvis peruk-fria Robert Fux bär som Agatha peruk, men också vårtor, löständer och med puckelrygg.
– Under de tolv år jag jobbat som skådespelare på Stockholms stadsteater har jag alltid älskat den stora masköravdelningen. Där finns det hårsalong, perukfrisering, tandlabb och sminklager. En dröm för en gammal druga som jag. Tillsammans med mina två maskörer Petra Göransson och Maria Reis har vi jobbat fram en look där varje vårta sitter på rätt plats.
Agatha Trunchbull är rektor på skolan där Matilda går, och en gammal mästarinna i släggkastning. En slags symbol för förtryck, intolerans och maktfullkomligt ledarskap.
– Hon är butcharnas butch som i musikalversionerna alltid spelas av en man och i filmversionerna av en kvinna. När jag såg musikalversionen i London för några år sedan var jag såld, att få spela en ärkebitch är alltid drömmen. Och hon tar ton också!
Ser du rollen som drag eller är det en skådespelare som i klär sig kvinnokläder?
– Jag ser drag som ett redskap för all gestaltning jag gör. Jag har träffat många Trunchbulls genom åren. Alla vuxna som försökt att begränsa mig ryms i Trunchbull. Alla som tyckt att vi är för mycket, för gränslösa, för yviga. Det blir som en ventil för både mig och publiken när Trunchbull går loss och bekämpas. Drag handlar om att använda sitt innersta i en twistad förvandling som skapar publika möten och berör andra människor genom skratt eller allvar. Mina avsikter är alltid likadana när jag står på scen, oavsett om det är för att leda Drag Race eller göra en roll på teatern – att väcka folk ur sin dvala. Ruska om, hitta ett sätt att fundera över livet.
Det är en stor barnensemble, över tjugo barn har gått i en ”Matilda-skola” sedan i våras, och syns nu på scenen flera gånger i veckan.
– Varje gång jag repat med dessa begåvningar inser jag vilka morgondagens scenstjärnor kommer vara. Jag gråter litervis varje gång de sjunger om att orka stå upp mot hatet hemifrån eller motståndet i skolan. Musikalen berör verkligen alla som behövt stå upp för sig själva någon gång, och som HBTQ-person går det rakt in i hjärtat.
