I oktober släpptes Ingela Hofstens bok Swing it, Kai! Kai Gullmar – en av sin tids största schlagermakare. Boken berättar om en av våra främsta kompositörer och artister, en kvinna som vågade utmana genom klädsel, kaxighet och faktiskt, att relativt öppet leva i samkönade relationer. Ingela Hofsten berättar om de årtionden Kai Gullmar var verksam: revyerna med Ernst Rolf och Karl Gerhard och melodierna hon skrev till Ulla Billquist, Harry Brandelius, Brita Borg och Alice Babs.
Varför fascinationen av Kai Gullmar?
– Den enkla svaret är att jag bor i Sundsvall och insåg att vi har en person som kommer härifrån som varit mycket betydelsefull inom populärkulturen, men som varit lite bortglömd. Som journalist kunde jag helt enkelt inte låta bli att hålla mig borta.
Kai är ju inte med oss längre, så hur har arbetet med boken gått till?
– Det fanns en tunn liten bok om henne som kom när hon dog och i den berättade hon för Bengt Haslum om sin karriär, men strikt om karriären. Resten fanns det inte så mycket information om. Så jag har haft enorm nytta av hennes släktingar som är kvar i livet, de tillförde väldigt mycket. Jag har också suttit mycket på KB och läst recensioner och artiklar, för hon intervjuades mycket under sina verksamma år. Lägg därtill att jag suttit i olika arkiv och intervjuat folk som kan den tiden.
Du berättar att hon mer eller mindre levde öppet, berätta?
– Det där är en sanning med modifikation, för hon levde öppet för dom som ville förstå det. Jag har träffat kollegor till Kai som visste, men det var inget man pratade om. Inför arbetet med boken har det funnits en öppenhet inför detta, men också en oro för vad jag ska göra. Att jag skulle göra något snaskigt, men ganska snart stod det klart för alla att så inte var fallet. Man pratade inte om det på den tiden, och hon skulle definitivt inte ha tagit lesbisk i sin mun. Jag skriver inte ordet lesbisk, bara återger det om någon säger det. Däremot skriver jag om samkönade relationer, om de kvinnor hon har relationer med, och hur många kvinnor ser henne som en lesbisk ikon.
Hur var synen på Kai inom underhållningsbranschen?
– Man såg henne som en glad och lättsam person, hon jobbade snabbt och hade någon en text så kunde Kai på väldigt kort tid fixa en melodi. Hon var rolig och en kul kollega som var kul att jobba med.
Namnet Kai var lite kaxigt på den tiden och det finns en story bakom namnet Kai Gullmar?
– Ja, Gullmar kom av Gurli Maria. Historien bakom Kai är att Vera Åkerman på skivbolaget HMV föreslog att hon skulle gå under namnet Maj. Varpå Kai svarade; ”Maj? Aldrig i livet, det ska vara Kai!”. Varifrån just det valet kommer ifrån spekulerar jag lite kring i boken. Det är ju ett androgynt namn som gör att man inte vet om det är en man eller kvinna. Det kan ha att göra med hennes queera stil, men också att det var knepigt för kvinnliga kompositörer att få jobb och spelningar så hon kan ha tänkt att det var smartare att ta ett manligt namn. Samtidigt, alla visste ju att hon var kvinna under den här tiden.
Vad tycker du var Kai Gullmars bästa stund?
– Det är svårt att komma ifrån Swing it Magistern, en glad smittande låt man vill dansa till. Sen skrev hon en hel del lite moll-betondade låtar som jag tycker är fina.
Vad var den stora ögonöppnaren under jobbet med boken?
– Att hon hade gott självförtroende och stod upp för sig själv. Att hon som 25-åring sa att hon ville heta Kai. Hon hade verkligen skinn på näsan, men var ingen ragata utan en vänlig, snäll och glad person.
