Steps-sångerskan Claire Richards kickar igång musikhösten med det mest homosexuella albumsläpp världen hört. Euphoria (deluxe version) består nämligen av tretton covers av några av gay-fansens popälsklingar. Och ja, svenska Loreen och vår femte ESC-vinnare är en av dessa.
På pappret låter det som ett underbart projekt för en popälskande bög som undertecknad, som hyser en stor kärlek för den brittiska Tragedy-kvintetten, och som har en soft spot för åttiotalspärlor som Donna Summers SAW-smash This Time I Know It´s För Real, Kim Wildes kraftfulla Tracks-hit Never Trust a Stranger och Olivia Newton Johns rullskridskodisco Xanadu.
Men resultatet här blir bara en stor axelryckning.
Där Claire Richards imponerar som den starkaste rösten i Steps, blir helheten i den här solo-utflykten en menlös moss-massa. Hennes röst känns plötsligt ointressant, gapig och anonym, trots karaktäristisk klang i de höga tonerna. Så konstigt, för jag älskar ju när hon kliver in i Steps-hits som The Way You Make Me Feel eller tar sluttonen i Neon Blue.
Att Claire ger sig i kast med Loreens Euphoria är lika dumt som roligt. Musikaliskt skiljer sig inte låtarna vidare mycket från varandra, men all själ som Loreen ger sin första Eurovision-vinnare är som bortblåst i Richards version. Det är skrämmande vilken nivåskillnad det är mellan de olika versionerna.
Delta Goodrem-mötet i gamla Barbra/Donna-duetten No More Tears (Enough is Enough) tillför heller inte mycket, men den här versionen med uppspeedat beat kommer säkert att höras på en och annan europeisk gayklubb under hösten. Då är den andra duetten, Summer Night City, med Erasures Andy Bell betydligt roligare. Här har man fräschat upp ABBAs explosiva disco och flyttat in det (hyfsat) lyckat in i 2020-talet. Bell-mötet är en av plattans få ljusa stunder.
Att ge sig i kast med Whitneys So Emotional är bara dumt, den fullkomligt skriker platt albumspår från valfri 80-talssångerska. Claire Richards har verkligen inte gjort det lätt för sig när hon i princip bara valt att sno från sångerskor som har sjukt bra och karaktäristiska röster. Varför skulle jag välja Richards Gloria-version framför exemplevis Laura Branigans? Eller Steps-donnans Song For The Lonely framför Chers? Jag väljer också Kim Wildes Never Trust a Stranger varje dag, men Richards version är i alla fall godkänt till skillnad från mycket på den här platta plattan.
Steps har tack och lov bara tagit en kort paus för att medlemmarna ska få andas ny luft. Jag hoppas på en snar återförening, för detta var inte värt ansträngningen. Lyssna istället på valfritt Steps-album, för där finns chans till riktig poppig eufori.
Uppdaterad 2023-08-25
