Fullkomligt fantastiskt, Priscilla!

QX QX QX QX QX

Förutsättningarna när jag bänkar mig på Göta Lejon: Jag har extremt svårt för konstformen musikal. Och jag gillar inte sjuttiotalsdisco.
Med den inställningen är det lika bra att gå rakt på mitt omdöme: Jag fullkomligt älskar Priscilla – Queen Of The Desert.

Jag kan faktiskt inte minnas att jag haft en bättre stund i en teater/musikallokal. Någonsin.
Det finns nämligen ingenting att klaga på i detta homerun till musikal.
Handling, scenografi, kostym, musiknummer, skådespelare, allt är fanimig toppen.
Och när allt dessutom är mer gay än en regnbåge så går det ju inte att önska så mycket mer.

Storyn om de två drugorna och den transexuella divan på tur genom den australiensiska öknen är som gjord för en musikalscen. Sceniskt är det genomlyxigt och oerhört påkostat. Den från filmen kända bussen upptar scenen en stor del av tiden och varierar hela tiden utseende, ständigt fantasifullt överraskande. Kostymerna är out-of-this-world, och minsta lilla nummer garneras delikat med stora ensemblenummer som är som en enda stor godisbuffé för ögat. Det finns inte ett enda musiknummer som får mig att slita ögonen från scenen.
Det är dessutom underbart att se hur små men viktiga ensemblemedlemmar får skina. Scenstjälande Jenny Asterius Persson får föreställningens mesta skratt som dryga pubdonnan Shirley, och Caroline Sehm är galet rätt i rollen som ping-pong-frun Cynthia.
Som grädde på det färgglada moset bjuds man även en uppsjö av lättklädda snubbar som har danskunskaper lika stora som deras abs. Hej ögongodis.

Manuset är genomsmart: roligt, aktuellt och vasst översatt av begåvade Calle Norlén. Många snabba repliker lockar till skratt under föreställningens gång.

Pernilla Wahlgren är svinbra som den ledande divan, som sjunger hitsen både från scengolv, tak och kuliss, och flankeras snyggt av Lisa Stadell och Anna Werner. Undrar om det lilla schlagerkexet någonsin sjungit bättre? Alltifrån discodiviga I Will Survive till flickpoppiga Girls Just Wanna Have Fun fullkomligt bubblar i Pernillas svenska versioner. Och nej, att låtarna översatts är absolut ingen nackdel. Discodängorna är lika allsångsvänliga ändå.

Huvudrollsdamerna då?
Jo, QX coverboy Erik Höiby är galet grym som kaxiga ungdrugan Felicia. Han är käftig fjolla ut i fingerspetsarna och spelar även känsliga scener med oerhörd finess. Patrik Martinsson är druga nummer två, Tick/Mitzi, en stor men lite otacksam roll vars story för musikalen framåt. Mot slutet framkallar Martinsson dock tårar i uppsättningens starkaste och finaste scen…
Men mitt i detta fantastiska så reser sig Björn Kjellman ändå huvudet över alla andra. Vilken prestation! Jag har sett honom i flertalet roller genom åren, men som transexuella Bernadette är han outstandning. Han fångar den gamla divan i varenda gest, vartenda röstläge och varenda känsla. Björn Kjellman ÄR den bittra, roliga och fantastiska damen som blomstrar upp när två yngre dragqueens tar honom med på resan genom Australiens öken. Han skapar magi i varenda scen han är med i. Guldmask nu, tack.

Storyn är som sagt genomgay, med dragqueens, transpersoner, disconummer, komma-ut-historier, gaybashing, homofobi och vasst träffsäkra skämt. Men det vackra med Priscilla är att den förpackar alla fina budskap så oerhört snyggt och engagerande att till och med Jimmie Åkesson skulle kunna gå från Göta Lejon dansande på en regnbåge.

Att Priscilla kommer att bli en långkörare på Göta Lejon är ingen högoddsare. Men vem är förvånad? Med stadig regi av Simon Philips, och svensk showbiz golden boy Edward af Sillén, som director-in-house, blir detta en klockren fullpoängare. De har verkligen framkallat det absolut bästa ur varenda ensemblemedlem.

Så. Om det finns någon musikal ni ska se den här hösten, det här året…äh, det här livet, så är det den här uppsättningen av Priscilla – Queen Of The Desert. Den här Priscillan är nämligen inte bara Queen of The Desert utan Queen of Fucking Everything.