Jag är i Liverpool för att ta del av Eurovision-firandet och som av en del av allt ESC-relaterat i stan spelas A Thong For Europe – Liverpool Calling på Royal Court den 5-27 maj. Musikalen handlar om Eurovision-besatta Lulu (Lindzi Germain) som bor i Waterloo och har precis förlorat sin mamma. Hon hyr ut sitt hus till fans som kommer till stan för att se Eurovision och en av dessa råkar vara Beryl (Emma Bispham),som tävlar för nyupptäckta landet Balkania. Kan Lulu hjälpa oslipade Beryl att vinna? Med stöd av sonen Terry, sin döda mammas ande och en stökig koreograf börjar utmaningen. Och, kan Lulu uppfylla sin mammas sista önskan om att hälla ut hennes aska på scenen under finalen?

Storyn är ju tramsig, men det ligger ju lite i konstformens natur. Liksom, att en av de tävlande skulle AirBnB:a känns kanske inte helt korrekt? Eller att ett land helt plötsligt skulle ha upptäckts mellan Italien, Schweiz och Slovenien?
Och att det ska strös ut mamma-aska mitt i finalen?
Men jaja.Det stora problemet är att A Thong For Europe missar hela party-grejen med den älskade tävlingen. Så fort det tänder till i lite allsång så är låten slut och pratandet fortsätter. Otroligt synd för inledningen är genial, där organisten spelar fjolårsvinnaren Stefania på orgel medan Lulu håller ett hysteriskt tal till sin döda mamma som plötsligt reser sig ur kistan och sjunger Hard Rock Halleluja. Då tänker man verkligen att detta blir en 12-poängare.Men snabbt hamnar vi i långa babbliga dialoger, springa-i-dörrarna-fars och massal lokala skämt. Dessutom skojas det på en Liverpool-dialket som bitvis är tjockare än dimman nere i hamnen.
Det stora problemet är att det är alldeles för långt mellan musiknumren och när de väl kommer blir det två pliktskyldiga minuter av de mest trötta Eurovision-hitsen från den brittiska guldåldern: Save Your Kisses For Me, Puppet on a String, Jack in The Box och Big Steel or Borrow.I andra akten får vi i alla fall lite modernare uttryck: Spaceman, Ooh Aah…Just a Little Bit och är man uppmärksam flimrar Teenage Life (UK, 2006), Take Me To Your Heaven (Sverige 1999) och Love Shine a Light (UK, 1997) förbi.
Men roligast av allt är att Tattoo spelas i bakgunden under en sekvens där skådisarna bänkar sig framför tv:n för att se Eurovision. Alltså, att Loreens vinsttippade låt till och med är så stor att den INNAN den ens tävlat får en roll i en musikal? Ogreppbart. Och ett tydligt tecken på vilket favoritskap vi har.En kul grej för oss Eurovision/80´s pop-nördar är i alla fall att stadens dotter Sonia, som kom tvåa Eloise-året 1993, med Wham-iga Better The Devil You Know, spelas på ett AbFab-kul sätt. Den rödhåriga sångerskan känns lite som Storbritanniens Anna Book, fast med en Eurovision-framgång och lite hits i bagaget. Här har hon vikinga- och clownfobi i en rosa balaklava och spelas på ett kul sätt av Keddy Sutton. Hon är kvällens stjärna.Ur homosynpunkt måste jag nämna Lulus son Terry, flamboyant i tvåfärgad hockeyfrilla. Det visar sig att Lulu haft fel om hans homosexualitet och om det får vi ett kul och smart replikskifte som nog sätter skruv i den mestadels äldre publikens hjässor. För Lulu blir besviken över att sonen kommer ut som straight, och det serveras både poänger och skratt under denna upptäckt. Men det är en av få ljusglimtar.Kvällen avslutas med ett medley, som inte har NÅGOT ALLS med handlingen att göra, med Diva, Take Me To Your Heaven, My Number One, Euphoria och såklart, Waterloo. Då står publiken upp och jublar och sjunger med. Men det är så dags då.
Annons
Annons

Nej, detta hade kunnat göras så mycket bättre. Tanken var god, men A Thong For Europe är ingen vinnare.
Det blir ett WaterNOO  snarare än ett EuphoriJA.

A Thong For Europe spelas på Royal Court i Liverpool till den 27 maj och biljetter finns och kostar fr 19 pund.