Tack SVT, och tack våra drottningar.

Drag Race Sverige är över och jag kan återgå till mitt vanliga liv.
Jag tror inte det funnits någon journalist i världen som skrivit lika mycket om en säsong av Drag Race som undertecknad.
Men det har varit ett nöje. Efter mitt superhemliga besök i studion i höstas har jag längtat efter att Sverige och världen skulle få ta del av denna banbrytande SVT-satsning. Och det blev bra, bitvis brilljant.

     Robert Fux har varit helt enastående som en svensk RuPaul. Fux har i den ena underbara kreationen efter den andra guidat oss med värme, humor och glädje samtidigt som han har pondus, kunnande och ett rejält bett i replikerna. Jag kan inte tänka mig en bättre ciceron för dessa åtta söndagar i draguniversum. Gästdomarna har också varit över förväntan. Namn med hjärtat i vårt community har vågat säga vad de tycker, vågat ge konstruktiv kritik och vågat vara både vassa och roliga. Hatten av för Tone Sekelius, Daniela Rathana, Shima Niavarani och en oväntat rak och tydlig Loreen.
Men främst vill jag hylla Fredrik Robertssons insats som var lika knivskarp som hans modesinne.  Både i drugstugan och bakom domarbordet gjorde han en insats som gör att jag vill se honom varje säsong av Drag Race.

     Jag har älskat att följa dessa nio drottningar som inte bara bjudit oss på mod, ambition, riv och artisteri. De har även öppnat sina hjärtan och vågat vara sårbara och öppna om sina liv och saker de varit med om. Urvalet av de nio var bra. Det var inte Sveriges nio vassaste drugor utan en bra mix av olika uttryck. Men, om det blir en säsong till vill jag se en större variation av hudfärger, och åldrar.   

     Visst har saker skavt. När Fux skanderat ”mima för era liv!” har de tävlande gjort allt annat än just det. Ingen har ens varit i närheten av den geist man sett i andra Drag Race-serier. I alla andra upplagor ger de tävlande järnet i en duell även om låten är lam. Nej, det kanske inte är lätt att mima till Jazzbacillen, Emergency eller Kisses of Fire.
Men deal with it. Överdriv! Spela på känslor! Dansa! Lipsyncarna har varit som att se Ferdinand sitta och lukta på blommorna medan vi som tittare är banderiljärer och picadorer och bara skriker desperat framför tv:n. GÖR NÅNTING!

     Och medan vi är på skavande saker (förutom Antoninas entré-skrev och Fontanas Britney-imitation): Den som varit ljusansvarig för catwalken borde omgående ”sashay away”. De slaskiga strålkastarna som frätt ut ljuset så man knappt uppfattat drottningarnas ljuvliga looks har varit för jävligt. I en i övrigt tight och snygg bildproduktion har detta varit som en (omålad) nagel i ögat.

     Sen måste jag såklart nämna det svala mottagandet. Det är ledsamt, men det är inte bara för tittarna att kasta sig in i Drag Race och omfamna allt. De flesta jag pratat med som inte sett Drag Race innan har svårt för den råa och ironiska tonen, fattar inte domarnas kommentarer om catwalken eller greppar inte de småtramsiga uppgifterna. Drag Race är inte Idol eller Mello. Det enda Drag Race har gemensamt med underhållning som exempelvis The Masked Singer är att båda har färgglada skapelser på scenen. Drag är för alla, men Drag Race är inte lika lätttuggat och direkt för alla. Men det ska det inte vara. I ett tv-klimat där produktioner pumpas ut i parti och minut ska saker nischas för att fånga sin grupp. Och det är därför RuPauls serie gjort succé världen över. Drag Race har gjort sin grej och aldrig bett om ursäkt för det. Och det hade inte varit det kulturella fenomen som det är idag utan säsonger av uppbyggnad, utveckling och omformning. Varken Rom, Drag Race succé eller Imaa Queens kreationer byggdes på en dag.
Så snälla SVT: Ge detta tid. Utvärdera, diskutera och omformera. Dragen, artisteriet, berättelserna och vårt community är viktigare än någonsin att lyfta just nu. Backa inte, gå framåt. Alla kan inte vara med på tåget, men ni kan fortsätta att köra det.

     Och apropå Imaa. Jag hoppas innerligt att det blir en andra säsong där fler tävlande vågar vara lika öppna som hon. Det finns så många fler viktiga berättelser att lyfta fram. När våra Queens pratat i nationell tv om drogmissbruk, våldtäkt, psykisk ohälsa, omvändelse, och mobbing har det varit tv som bränner.  Looks, roliga synkar och spännande tävlingar i all ära, men det är när drottningarna öppnat sig som det bränt till. Jag avslutar med kloka ord från Markus Sterky som var med och tog Drag Race till SVT och Sverige: ”Om detta program kan få en liten kille eller tjej som känner att de inte passar in, att få en liten stund av igenkänning, glädje och inspiration, då har det här programmet gjort mer än vad vi vågat hoppats på”. Och det vet jag att det har.
Tack för den här starten, SVT. Och tack våra drottningar.
Det är exakt vad ni är.