Det tog ett par dagar att samla tankarna. Att låta det sjunka in. Så nu.
Det tredje avsnittet av HBO Max zombie-serie, The Last of Us, som bygger på ett dataspel, bröt av från den våldsamma resa 14-åriga föräldralösa Ellie och hennes äldre polare Joel är på. Efter att duon stannat till vid en massgrav svängde berättandet över till Bill, en enstöring som duckat militärens dammsugningar av civila, och istället skapat sig en egen zombie-säkrad sfär ute på den amerikanska landsbygden. En dag hamnar överlevaren Frank i en av hans fällor och han får mat och en dusch hos Bill. Efter en ljuvlig piano-scen där introverta Bill vågar att blotta sig förstår vi varför han levt ensamt och styrt fokuset till att bara överleva. Han har valt att trycka bort tanken om att hitta någon att älska. Men så dyker nu Frank upp och han öppnar försiktigt en dörr till något som legat begravt djupt inom honom.
Efter en första kyss vid nämnt piano tas vi med på en berättelse om parets liv, och oundvikliga öde.
Visst, sidospårs-berättandet är inte unikt. Serie-släktingen The Walking Dead gjorde det bra under flera säsonger. Men en så vacker kärlekshistoria mellan två män har zombie-serietidningssuccén aldrig varit i närheten av.
Ingen annan serie heller för den delen heller.
Med ett par, rätt enkla, scener målas en otroligt fin kärlekshistoria mellan Bill och Frank upp. Tidshoppen är flera och plockar man bort början och slutet är deras öde ganska precis 40 minuter långt.
Men det är fyrtio minuter som säger allt.
Av de tusentals tv-timmar som dagligen pumpas ut i streamingtjänsterna var det plötsligt lätt att låta mobilen ligga orörd.
Varje scen är vägd på guldvåg: Från männens första kyss till den där sista middagen då Bill & Frank för alltid skriver in sig i den regnbågsfärgade tv-bibeln över klassiska HBTQ+par. Jag kommer aldrig att se på en delad flaska rött på samma sätt.
Och Emmy-värdiga Nick Offermann och Murray Bartlett skapar magi på 40 minuter blankt.
Efter att avsnittet sänts messade, Instagrammade och Facebook-hyllade vänner och bekanta om avsnittet Long Long Time.
Alla bögar. Alla lika tagna.
För berättelsen träffar rakt i hjärtat. Straight filmisk kärlek har vi sedan barnsben sett och gråtit åt. Men bög-berättande av den här kalibern är vi inte bortskämda med. Från ögonblicket då Frank ber Bill att ta en dusch innan han ska öppna en ny sexuell värld för honom, till en enkel romantisk scen där de äter jordgubbar. Små scener, stor igenkänning.
Länge fick vi bögar nöja oss med att vara kärlekslösa skojiga sidekicks eller sorgliga aids-patienter, men när de senaste årens tv-klimat har presenterat betydligt fler HBTQ+karaktärer och stories så har man tacksamt sugit i sig allt som bjuds. Svälten efter alla år med Melrose-Matt och Dawsons Creek-Jack gjorde en lite blind.
För när jag ser sånt här så inser jag hur tunt berättandet i mångt och mycket fortfarande är. Vi är inte normen. Våra berättelser vägs sällan på guldvåg. Men när de gör det, då ska de hyllas. Det tredje avsnittet av apokalyptiska The Last of Us är tv-magi.
Och till skillnad från många andra samkönade kärlekshistorier så finns här ingen straight figur som dikterar villkoren. Det är livet som kommer mellan och Frank och Bill, och paret väljer sitt öde utan inblandning av någon annan. Ögonblicket där Bill rullar Franks rullstol mot sovrummet efter deras sista middag kommer att vara inbränt på näthinnan länge, länge.
Slutligen, Linda Ronstadts låt, som avsnittet döpts efter, Long Long Time, förtjänar en regnbågsfärgad Running Up That Hill-hype efter detta.
Och ”You Were My Purpose” är tamejfan den vackraste tv-repliken jag någonsin hört.
The Last of Us går på HBO Max och ett nytt avsnitt kommer varje söndagsnatt.
Uppdaterad 2023-02-01
