Att Måns Zelmerlöw en dag skulle ersättas av Anne-Lie Rydé i något sammanhang hade jag nog inte förväntat mig, men så blev det när den svenska rockdonnan rullade in på Grå Gåsen. Detta efter att Måns tagit ett sista bad med Håkan, John och Molly i badtunnan en disig sommarmorgon. Det såg inte jättevarmt ut.
Den andra halvan av gänget tog emot Rydé med stor entusiasm och Daniela Rathana bekände till och med en besatthet efter att ha lyssnat igenom Anne-Lies katalog. Realityovana Rydé ville bara kolla in i kamerorna och utnämnde sig själv till ”kamerahora” innan hon ens packat upp.
”Det är inte så att min karriär stor och faller med det här”, konstaterade hon opretentiöst och man kände direkt kärlek för den röd- (och numer också grå)håriga Segla på ett moln-sångerskan.
Innan lunchen byggde John Engelbert upp ett eget högtalarhögkvarter då han ville spränga ljudvolymvallen vid dagens sittning. Och mycket riktigt serverades det senare öronproppar för de församlade.
Anna Ternheim berättade att hennes mamma var sotis på Anne-Lie för att hennes pappa fått en signerad tröja av den rödhåriga divan. Sen påminde Måns Anne-Lie om bortgångne Svante Thuresson som hon delat scen med mången gång.
Så de har alltså inte setts sen 2007? Svante och Anne-Lie tävlade ju med duetten Första gången samma år Måns slog igenom med Cara Mia. Kunde det stämma att de inte setts sen dess? Nej, det tyckte inte Anne-Lie heller.
Mellosurret fortsatte med att Nordman försökte göra anspråk på att de inte hörde hemma i den glamorösa schlagervärlden när de intog Melloscenen 2005 med Ödet var min väg. Hör jag ordet glitter och glamour i samband med Melodifestivalen igen så skriker jag. Det är en sån sned och trött bild. Jag tycker varken Cornelia, Medina, Frans, Benjamin, eller Dotter känns glitterhatt, billig skumpa och rosa boa. Morr.
”Vi kände oss utanför i all den här glamouren och så kommer vi som två folktomtar” sa Mats Wester i alla fall om duons Mello-debut. Mollys tidigaste minne av Nordman var deras senare låt, I lågornas sken, och så visade det sig att hon skulle ta sig an duons Carola-dödare från Andra Chansen 2008. Nordman slog ju som bekant ut Carola och Andeas Johnsons One Love. Molly förde in den i ”sitt landskap” under titeln Gasoline.
Sen var det fokus Anna och vi fick stifta bekantskap med hennes skivsläppande musiklärare Gun Ström som var en 90-årig krutgumma. Dessutom kom Annas föräldrar in i ett klipp och förtydligade det där med den Anne-Lie-signerade skjortan. Detta ledde till att Måns gjorde Anna Ternheim. Inte min påse alls.
John avslutade dagens lunch med att göra Måns Eurovision-vinnare Heroes till vad han kallade arenarock. Really? Är det inte (EDM-pimpad) arenarock redan? I alla fall arenapop. Den här versionen lät exakt likadan, fast med lite gitarrer. ”Du har ju behållit väldigt mycket av låten” sa Måns. Eh, ja, det var ju samma låt tänkte jag.
Efter lunchen befästes könsrollerna då Nordman och John malde kött till hamburgerfärs och Daniela och Anne-Lie pratade kläder. Det var dock fint när Daniela fortsatte sin Anne-Lie-hyllning med att prisa den rödhåriga frippan som ”den kattigaste frisyren i hela världen”.
Sen stod Py Bäckman och smög bakom en lastbil då hon ju skrivit massa texter till Nordman. Hon skulle överraska i duons Rydé-hyllning och jag skrattade gott då Py berättade om när Anne-Lie senast ringt henne och öppnat med ”Hallå, din gamla hora”.
Så ska jag börja alla samtal från och med nu.
Sen grillades det burgare och snålvattnet rann när John och hans elva fingrar byggde burgare. Mums.
Därefter blev det middagsunderhållning med Anne-Lie Rydé som gav sig i kast med Molly Hammars Mellolåt I´ll Be Fine från 2015. En låt hon kallade ”en riktigt bra poplåt”. Njae, är den verkligen det? Jag tyckte det var en okej tolkning, men stördes över att Anne-Lie inte gick 60-talsschlager utan körde på nattklubbsmystisk poprock.
Anne-Lie-frossan fortsatte med klipp från klassikern ”TV-piraterna” som tog över SVT:s sändningar under tidigt 80-tal och alla barn, inklusive undertecknad skrålade ”TV-piraterna, wo-o-o-o”.
Nordman hade hittat en Rydé-rökare som till och med var okänd för Rydé själv: Så länge sen. Men det var inte så konstigt då den var med på plattan Sånger till tröst och glädje volym 3 där kända svenskar sjunger dop- och begravningslåtar. Py anslöt och det var..fint.
Sen kom det på tal att Py skrivit klassikerna Stad i ljus och Gabriellas sång och Molly Hammar och Daniela Rathana höll på att smälla av. Kids nowadays! Vet dom inget?
Mats hyllade Py som en av de bästa textförfattarna på svenska och jag började svettigt att Spotify-bläddra: Det var väl inte hon som skrev den HEMSKA svenska texten till Nordmans Hope & Glory-tolkning Vi kan vinna?
Men nej, hennes namn stod inte med. Textförfattaren skäms tydligen så pass mycket att stackars Fredrik Kempe, Henrik Wikström och Måns själv får bära skott för den versionen. De står fortfarande ensamma kvar som upphovsmän till Nordmans tolkning.
Sen: Man älskar ju bara Daniela. Hon är så cool. Hon tog upp Nordmans nazze-vibes och Mats och Håkan försäkrade om att de är allt annat än främlingsfientliga. Sen följde ett långt inslag om att deras musik klumpandes ihop med skinnskallar och vit makt. Ett missförstånd som ledde till bombhot och felaktiga uppfattningar om Mats och Håkan. Bra att detta reddes ut en gång för alla.
Efter detta var det dags för Daniela att ge sig i kast med megahiten Vandraren. Py påminde om att den påminner om Byssan Lull innan vi fick en hälsning från Deep Purples Ritchie Blackmore som brukar spela sin engelska version av nämnd låt, Northman heter den då.
”Min mamma är urmammans vandrare”, berättade Daniela om mammas ursprung som rotlös då hon inte vet vilka som är hennes föräldrar. Och så förvarnade Daniela om att hon inspirerats av tonårstidens hits Crazy Frog och Boten Anna. Och att hon var ”en messy typ” som yngre.
Så: Efter världens längsta upptakt fick vi äntligen höra tolkningen som var hyfsad. Borde bli hiten denna vecka, men det var ingen What´s The Point-smash i mina öron. Men jag uppskattar paketet och ambitionen.
Det var en väldigt Rydé-fokuserad vecka med få hits och jag känner nog att programmet peakade tidigare denna säsong. Men vem vet, nästa vecka är Albin Lee Meldau tillbaka!
Kan inte Darin också komma tillbaka?
Betygen:
QX QX
Gasoline /I lågornas sken- Molly Hammar (Nordman)
Det lät ju som en egen låt och jag gillar att hon behöll slingan i refrängen. Men på det stora hela blev resultatet en axelryckning. Däremot imponeras jag av att Molly visat att hon tar en scen som få. Ska bli kul att se vad hon släpper efter SMB.
QX
This is The One – Måns Zelmerlöw (Anna Ternheim)
Måns behöll texten, men flyttade in den i ”sitt landskap”. Men näe va? Alltså, jag gillar verkligen verkligen Måns och vill honom så otroligt väl… men hans förmåga att skapa hittig musik är inte där. Kan han inte hitta nån att jobba med som har ett öra för refränger, lite ”oumpf”, lite tryck… Musiken han gör här är beige bakgrundsmusik för en parmiddag i Årsta.
QX QX
Heroes – John Engelbert (Måns Zelmerlöw)
Exakt samma låt + gitarrer.
QX QX
Jag mår bra/I´ll Be Fine – Anne-Lie Rydé (Molly Hammar)
En nattklubbigt trumdriven lunkande låt med mystik. Jag är mest besviken att Anne-Lie inte tog sin sextiotalsschlager-stil med till Grå Gåsen utan gick åt Segla på ett Moln 2022 istället.
QX QX
Så länge sen – Norman feat. Py Bäckman (Anne-Lie Rydé)
Jag gillar refrängen, men där emellan hände det inte mycket. Men fint att killarna la in nyckelharpa och bjöd in Py. Och Håkans röst har ju nåt eget.
QX QX QX
Vandraren – Daniela Rathana (Nordman)
Det lät bättre när hon berättade om den. Nu tyckte jag att den saknade det där ”wow”-et. Men jag gillar att hon skapade nåt helt eget av Nordmans superhit och gav den en kul ny text om tonårstiden och mammans ursprung. Bäst denna vecka men långt ifrån programseriens största toppar.
Uppdaterad 2023-04-11
