I kvällens avsnitt av Carina Bergfeldt i SVT berättade den 29-årige artisten Andreas Wijk om sin kamp med att förena sin Gudstro med att han är gay. Detta efter att han för två veckor sedan släppte en klipp på TikTok, som setts av över 15 miljoner personer, där han spelar upp sin låt If I Was Gay, för sina föräldrar. Låten handlar om hans tankar under alla de åren om han inte kunde vara öppen med sin sexualitet.
Det var som 12-åring Andreas insåg att han gillar killar och att det skulle göra att han hamnar i helvetet. Han är uppvuxen i ett kristet kärleksfullt hem där pappa var pingstpastor. Budskapet att man var älskad och hade ett syfte var starkt, men där fanns en underliggande ton, att om du är gay så kanske du inte riktigt hör hemma här.
Så de första åren bad Andreas ofta om att bli fri från sina tankar, och hans ångest var djup. Som femtonåring tog han steget att berätta för sina föräldrar, båda från djupt kristna familjer. Det som händer är att de tre i flera år tillsammans ber för att Andreas ska bli fri från sina homosexuella tankar.
– Mina föräldrar hade ju genom alla år fått höra att man skulle komma till helvetet om man lever ut sin homosexualitet, så det sista de ville var att deras son skulle hamna där, och bönen var en naturlig del av våra liv, berättar Andreas i programmet.
Detta pågår i flera års tid, utan att någon annan får reda på det. När Andreas är 23 berättar hans pappa för en pastorkollega och pastorn kommer hem till Andreas. Han börjar be för honom.
– Han såg det nog inte så, men det var som att han skulle be ut den här homosexuella anden ur mig. Han skrek: ”Vik hädan!”. Att sitta där som 23-åring… det var en av mina läskigaste upplevelser. Och jag kände mig ännu mera skamlig när jag inte blev av med mina tankar.
Pastorn var hos Andreas tre gånger och efter sista gången insåg både Andreas och föräldrarna att detta var en mycket dålig idé och fick Andreas att bara må sämre.
– Det här är svårt att prata om..Mina föräldrar har skämts otroligt mycket över att de lät honom komma hem till mig.
Ni bad alltså ihop i flera år för att du skulle ”botas”, hur var det att leva med?
– Tungt. Det blev ännu värre av att ha två par ögonen i nacken som höll koll på mig så jag inte gjorde ”fel” eller tog ”snedsteg”. Jag har skrivit i mina dagböcker om det: ”En dag blir jag förhoppningsvis fri, och slipper den här smärtan”. Det var väldigt jobbigt. Men jag såg min egen sexualitet som en sjukdom och ser man sin sexualitet så, då separerar man det från allt annat som man egentligen är och lever ett ”bra” liv ändå.
Hur var det att under alla år bygga upp en mur där du inte levde ut den du är utan bara lägga locket på?
– Jag vet nu att jag har väldigt stark karaktär. Jag hamnade i massor av romantiska situationer men jag låtsades vara straight, Jag avvisade allt och byggde upp en karaktär där jag inte fick göra något och då vara det bara att anpassa sig.
Trots att Andreas blev förälskad i den där killen i Köpenhamn som han delade den första kyssen med så bestämde han sig för att bryta och blocka honom i alla sociala kanaler.
– Jag intalade mig själv att det inte är värt att komma till helvetet för och fortsätter jag med det här så mister jag allt det andra i mitt liv och det är det inte värt.
2019 kom Andreas Wijk till en brytpunkt. Han hade då än så länge bara kommit ut för sina föräldrar och sin yngre syster, och hade nu insett att han inte skulle bli fri från sin homosexualitet. Så han började läsa teologi och inse att Gud visst kunde älska honom, ”trots” att han är gay. Mötet med en teolog som sa att han som homosexuell visst är älskad av Gud blev en ögonöppnare.
– Jag ville inte släppa min tro, så det handlade om att omformulera den. Vad är min tro och vad är det jag tror på? Och när jag förstod vad det innebär att tro på Gud slutade jag att se mig själv som sjuk. Det blev så tydligt att homofobin inom kyrkan har byggts upp av människor, och när jag förstod vad som INTE är Gud, då förändrades allt. Min tro är idag större än den någonsin varit och samtidigt är jag en homosexuell man.
Andreas föräldrar träffade nämnd teolog och pratade om samma saker. Han fick dem att se en annan sida av deras tro. Efteråt åkte de hem till Andreas och satt runt hans bord. Det blev ett känslomässigt möte.
– De sa ”vi har tänkt helt fel” och grät. Det var som en filmscen jag drömt om. Efteråt har min mamma sagt ”jag ifrågasätter idag aldrig att du är gay. Men jag har börjat ifrågasätta vad mer har jag tänkt fel om i min tro?”.
– Mina föräldrar älskar mig så otroligt mycket och det är inte dom som ska få skulden för det här. Det är sammanhanget och kulturen de är uppvuxna i. I dag är vår relation så stark, och det skickas Prideflaggor fram och tillbaka i meddelanden.
Tror du att pingstkyrkan är på väg att bli öppnare?
– Jag tror faktiskt att det kommer att ske. Jag hoppas på stora förändringar. Där Svenska kyrkan var för tjugo år sen, där är pingstkyrkan idag.
Kyrkan och HBTQ+communityt har en minst komplicerad, och bitvis infekterad, relation, hur ser du på det?
– Jag är otroligt ödmjuk inför att vara en del av queercommunityt. Jag fattar att det är så många som har blivit sårade av kristna, av kyrkan, och jag vill inte försvara det. Jag lider med dem, och förstår att vissa ser på mig och ifrågasätter hur jag kan tro på Gud. Men jag separerar tydligt vad som är Gud, vad som är andra människors uppfattning och var jag befinner mig. Här är hjärtat (Andreas pekar mot bröstet), och där är också en Prideflagga.
Du har tidigare aktivt gått i kyrkan, och tillhört församlingar, hur är det idag?
– Jag försöker hitta en kyrka jag känner mig helt hemma i. Det händer så sjukt mycket just nu, och jag tror att vi är i början av en revolution av frikyrkokulturen. Och då är jag gärna en del av den.
Dina kristna vänner tog avstånd efter att du berättat att du är gay, hur är det i dag?
– De är inte närvarande i mitt liv längre. Jag har fått omvärdera, och har byggt upp en helt ny vänskapskrets som jag vet kommer finnas där för mig. Det är straighta vänner, gay- och queervänner som jag känner mig upplyft av. Jag har fått tusentals meddelanden om just detta och mitt budskap är att omge sig med vänner som stöttar dig oavsett. Det är otroligt viktigt.
Under många år var Andreas livrädd för att tas som homosexuell och han vägrade närma sig exemplevis Pride. Han bokade resor medan Stockholm Pride pågick för att slippa. Eller så stängde han in sig och låg på golvet och grät för att det var fest utanför fönstret och han kunde inte vara med. I somras gick han med i paraden för första gången.
– Det var så mäktigt. Det enda jag vill nu är att omfamna det här communityt och kulturen, vara en del. Och jag känner att jag blivit omfamnad av mina ”queerpeople”, och på exakt det sättet skulle jag också vilja bli älskad av mina kristna medmänniskor.
I klippet som nu blivit så streamat säger du aldrig att du som du säger i programmet, att du är en homosexuell man, och låten heter If I was Gay. Var det en medveten tanke att inte säga att du är homosexuell förrän du kom till Carina?
– Nej, det var det inte. Däremot var det viktigt att skriva låten ur de här frågorna. Och alla frågorna jag ställer i låten blev ju sorgligt nog besannade. Men när jag la upp den var det bara kärlek. Jag är helt tagen över reaktionerna.
Avslutningsvis, hur mår du just nu?
– De senaste åren har varit de finaste i mitt liv. Jag har en inneboende frid och glädje i mig själv och är gladare än vad jag någonsin varit just nu. Och samtidigt har jag aldrig känt mig närmare Gud. Jag har länge vetat att från den dagen jag kan prata om det här, det är dagen mitt liv börjar. Jag kommer aldrig behöva gömma mig, och känner en otrolig frihet. Att jag bara får dejta är en sån glädje att jag inte vet var jag ska ta vägen. Och att tänka tanken att jag en dag kommer att träffa en man är det coolaste ever.
