Premiär i går: ”My Policeman” – Harry Styles spelar bög på 50-talet

Historien börjar i brittiska Brighton år 1957, där den unge polismannen Tom möter museikuratorn Patrick. Oväntade känslor väcks till liv. Den världsvane Patrick visar upp en värld av konst och opera, och Tom låter sig svepas med.

– Tom är nyfiken. Han föddes in i en liten värld. Och under historiens gång inser han att världen är större än Brighton, berättar Harry Styles. Folk kan leva ett helt liv i sin bubbla. Men han träffar någon som Patrick, som är bildad och berest, och blir nyfiken på mer.

Killarna börjar träffas allt oftare hemma hos Patrick. Det gäller att smyga så att inte grannarna misstänker något. Vad som komplicerar deras begynnande relation är inte bara tidseran – homosexualitet var olagligt och straffbart i England fram till år 1967 – men också att Tom har en flickvän, Marion. Snart börjar dock alla tre umgås som goda vänner.
– Det finns en äkta vänskap och kärlek mellan dem tre. Det gör det hela så invecklat. Och precis som i verkligheten är det inte alltid lätt att navigera det här med sexualitet och att hitta sig själv. Speciellt när sex går hand i hand med rädsla, som för en man som Tom på den tiden. De här känslorna för andra män känns så främmande för honom, säger Styles och fortsätter:

– Jag gillade att få spela en komplex karaktärer och leka med nyanserade, mänskliga känslor. Och jag lockades till filmens teman, som jakten på kärlek och frihet. Det är tidlöst och relevant.

David Dawson spelar rollen som Patrick. Han berättar hur han fascinerades av karaktären som tvingas leva ett dubbelliv. Hur lyckas en person som lever i garderoben inte bara överleva, men också leva ett fullt och lyckligt liv i en homofientlig tid?

– Patrick har två olika personligheter, säger Dawson. Han har en sida som han visar upp offentligt, där han är framgångsrik och respekterad. Men i det privata är han också sårbar och som alla andra vill han hitta kärleken. Även om han har haft det tufft i livet, så är han inte bitter. Han är besluten att hitta glädjen och det vackra i alla människor. Och han vill hjälpa Tom att upptäcka sig själv. Även om det bäddar för ett komplicerat triangeldrama.

Historien berättas ur tre perspektiv. Ickebinära skådespelaren Emma Corrin (känd från The Crown) syns som flickvännen Marion. Under filmens gång ställs inför ett svårt dilemma när hon avslöjar att hennes Tom har ihop det med parets nyfunne vän.

– Jag tänkte mycket på hur det är att vara ung, och första gången man blir förälskad, säger Corrin. De intensiva känslor man känner, och baksidan med det, att man blir rädd. Marion förstår inte Tom och Patricks förhållande. Ilskan driver henne till att göra något oförlåtligt.

– Filmen är skriven som ett mysterium som följer karaktärerna ända till slutet. Där får vi se hur de fått tackla sanningen och sina egna skuldkänslor, tillägger Corrin.

Berättelsen hoppar fram och tillbaka i tiden. Vi får också möta samma karaktärer på 1990-talet, nu spelade av andra skådespelare. England har förändrats. Marion är gift med Tom, men är de lyckliga? Nya omständigheter för ihop trion igen och skakar om deras liv, kanske med en andra chans att ställa saker till rätta.

För regissören Michael Grandage, själv öppet gay, blev berättelsen i My Policeman mycket personlig då han själv föddes ungefär när storyn utspelar sig. Trots alla framsteg för hbtq-rättigheter sedan dess tycker han det är viktigt att det förflutna inte glöms bort.

– Under de sista 60 åren har otroligt mycket ändrats. Lagen avskaffades 1967. Fördomarna hängde kvar i åtminstone en generation, men det gick sakta men säkert framåt. Nu känner jag för första gången i mitt liv att våra rättigheter är hotade på nytt, vilket drog mig till att göra den här filmen. Förhoppningsvis kan den bli en del av en debatt.

Det är en tragisk kärlekshistoria som utspelar sig i My Policeman, men alla medverkande anser att slutet lämnar tittaren med en känsla av hopp.

– Varför historien är så förkrossande är att den handlar om bortkastad tid. Bortkastad tid är det enda vi inte kan få tillbaka, säger Harry Styles och tillägger:

– I slutet möter vi en äldre version av min karaktär och känner ett ögonblick av acceptans, vilket känns härligt. Men det kommer med bitterljuva känslor. ”Hade vi bara varit modigare när vi var unga…”