22-åriga Emilia Pantic debuterade i februari 2022 med singeln Roadkill och har redan hunnit droppa låtarna Säg det som du menar det, Död och SOS. I dag den 28 oktober släpper hon debut-ep:n “Hatar att du lät oss gå”, skriven och producerad tillsammans med Myra Granberg, Kerstin Ljungström, Rasmus Wahlgren och Åke Olofsson (Den svenska Björnstammen).
– Jag började skriva i april 2021 och titellåten var den sista som skrevs i april i år. Den handlar om min tid som 20-åring, om relationer som inte funkat och hur dessa avslutades. Hur jag känt efteråt, oavsett det varit sorg, ilska eller besvikelse.
Så den handlar alltså inte bara en en person utan berör tre-fyra relationer?
– Ja, precis. Och ibland är jag mer detaljerad och ibland utelämnar jag vissa bitar som är för lätta att tyda. I SOS är jag ganska detaljerad och bryr mig inte om vad personen jag sjunger om känner. Men det där är en balansgång: Man vill inte att personen ska tro att man fortfarande är ”hung up” på dem (skrattar).
Du är queer, vad innebär det för dig?
– Att min läggning är 100 procent gay. Jag gillar det ordet mer. Det är en del av min identitet och idag väldigt normalt för mig, även om det som för många andra varit en berg-och-dalbana. Det har handlat om att först komma ut till sig själv, och sen omgivningen. Men idag är jag trygg i vem jag är.
Känner du dig hemma i gaycommunityt?
– Innan jag flyttade till Stockholm kände jag knappt någon som var nåt annat än straight. Men sedan jag kom in i musikbranschen och fick vänner i stan så har jag lärt känna personer som jag har en samhörighet med: Min manager är gay, min producent är gay och så vidare. Att hitta fler som jag har normaliserat den delen av min identitet. Så ja, absolut.
Tänker du på pronomen när du skriver texter?
-Ja, för dom artisterna saknades när jag växte upp, som skrev om ”hon” och ”henne”. Men jag vill inte tvinga fram det. Det ska komma av sig själv. När jag nämner Hanna i Roadkill kom det naturligt för jag ville nämna hennes namn. Och på ett sätt kan det vara bra att visa det i musiken då jag får en del DM:s från killar som sett mig live eller lyssnat på mina låtar. Så att dom fattar att det inte är någon idé, för jag är ju gay. Men det viktiga är att vara en artist som normaliserar att vara gay eller queer i sina låttexter.
På pressbilderna bär du skinnjacka, byxor och slips, är du hemma i en lite androgyn stil?
– Jag var lite av en ”tomboy” som liten och som sexåring hade jag slips när jag sjöng på skolavslutningen. Idag har jag en lite sportigare stil. Jag kan ha kjol och klänning, men är absolut mer av en jeans- och byxtjej. Men i och med att jag blivit bekväm med min läggning så bryr jag mig mindre om vad jag har på mig, jag kör på det jag känner för.
Går du ut nåt i stan?
– När jag var ny här tog Julia Lov, som ju också är en queerartist, ut mig en del och vi hängde mycket på Secret (Garden). Och så har jag varit på Backdoor. Men jag hänger även på Stureplan, ja lite överallt. Jag har liksom inga stamställen. Men jag gillar att det finns fler queerställen i Stockholm än i Göteborg.
Var ser du dig om fem år?
– Det ödmjuka svaret är att jag fortfarande gör musik. Sen finns det ett hybrissvar: Att släppa ett album, få en listetta, vinna en Grammis, att först vara förband åt en artist jag ser upp till och sedan gå på en egen ”headlineturné”… Men framförallt att skapa en bra fanbase, att bli den förebild som jag saknade under min uppväxt, och visa att det är normalt att vara HBTQ.
Så, är Emilia Pantic singel?
– Ja. Och jag behöver absolut mingla. Just nu sitter jag inte på mycket inspiration så det här är min dejtingannons så jag får skaffa inspiration (skrattar).
– Men jag måste nog säga att det kan vara lite mer toxic och lite mer drama att dejta tjejer. Även om man förstår varann mer och i synk med känslor kan det också bli mer känslosamt och dramatiskt. När folk klagar på hur tufft det är att dejta killar skrattar jag. Det är INTE lättare.
