Dels var det hiphop-tungt med Burna Boy, Slowthai och (en alldeles fenomenal) Dave, och dels var det gubbrockigt med (en lika fenomenal) Thåström. Det gjorde också att mixen av generationer i Slottsskogen var bland den största på ett bra tag, eller som en kompis sa: “Det är dels generationen där alla kallar varandra “bror” och dels den generation där folk är döpta till Bror…” Så sant!
Enda problemet med det var väl återigen att scenerna inte riktigt klarade av publiktillströmningen. Om nämnda Burna Boy och Slowthai spelar samtidigt på festivalens stora scener, vart ska då rockpubliken ta vägen? Svaret är till festivalens absolut minsta scen där det blev så trångt framför en lycklig Augustine att man fruktade att ett jordskred skulle förvandla området Höjden till Dalen vilken sekund som helst. Men bra var det.
Sen är det såklart så att alla tycker olika och att det kan vara svårt att uppskatta vilka artister som drar vad, men med tanke på den minimala skara som tillslut orkade stå kvar framför Herbie Hancocks improvisationsjazz på festivalens största scen, så är det nog inte bara jag som tycker det där är en typ av musik som förmodligen spelas i helvetet. Tältet för den genren nästa gång?
Allra bäst (igen) var två artister där regnbågsflaggorna fladdrade i publiken. Romy är vanligen sångerska i The XX, men på Way Out West kom hon som DJ. Och vilken dagsfest det blev! Det var trångt, trångt, trångt i Dungen när alla generationer brakade loss i en en och en halv timmes dansfest framför indiepopens coolaste flata under tidig eftermiddag.
Det andra utropstecknet kom när Girl in Red intog festivalens näst största scen. Vilken energi! Vilken röst! Vilken stjärna! Den norska flatan ägde från första stund, och när hon kastade sig ut i publiken och helt orädd lät sig bäras runt av tusentals armar i en moshpit av (främst) skrikande unga brudar kände jag att världen ändå blivit lite bättre (se Woodstock ‘99-dokumentären på Netflix om ni vill förstå mer vad jag menar). En modern rockstjärna som helt klart fått ett stort nytt fan i undertecknad.
Sammanfattningsvis har det varit en fantastisk festival när det kommer till vänner, väder och vibe, men publikrekord och underskattning av popularitet har ställt till det med sikt och trygghet på de mindre scenerna, köerna till de få vattenkranarna var onödigt långa (verkligen första gången som för lite vatten varit ett problem på WOW) och snälla, snälla festivalledning: EN kväll nästa år kan väl avslutas av något annat än en vit CIS-man på stora scenen? Tack på förhand. Vi ses 2023.
Uppdaterad 2022-08-15
