Jag har separationsångest. Som ett barn med en för nära anknytning till sin morsa. Som är skitjobbig vid adjö och som vägrar släppa taget. Mitt QX-uppdrag, att testa Prides alla flatklubbar, sjunger nu på sista versen. Det är svårt att greppa att jag inte kommer bli dyngrak varje kväll längre, flirta med fine frøkner på daglig basis (kanske jag fortsätter med) eller få mammas samtal efter varje krönikasläpp “Nej men Isabelle, så kan du väl inte skriva?”.
Men som en vis man en gång sa, ska man avsluta så ska man avsluta på topp och det är precis det jag ska göra på Gunn Lundemos (aaahhh) The Lesbian and Queer Saturday Pride Afterparty i Biblioteket Live på Medborgarplatsen.
Det är hisnande sexigt inne i klubbens alla rum och kvar lämnas man med en 60-tals känsla i kroppen. Jag föreställer mig hur en gay James Bond sofistikerat sitter vid en av cocktailbarerna med en Vodka Martini i handen. Han skulle platsa bra där, bland k-märka bokhyllor, enorma kristallkronor och gröna växter som hänger ner från det skyhöga taket. Eller en gay Bondbrud att utbyta nummer med. Ännu bättre.
De senaste dagarna har det varit jag, Emelie och Alex som har lotsat oss fram bland Stockholms alla tjejfester och ikväll är inget undantag. Vi springer in på dansgolvet där DJ Gunn får gärisarna med hjärtögon att dansa. Som om de hamnat i trans. Vi hamnar i trans. Jag vet faktiskt inte om det beror på att Gunn is in the house eller för att musiken är så bra. Kanske båda.
Det är svettigt och klibbar sådär äckligt längs ryggraden, under brösten och armarna. All tid man har lagt ned på att se snygg ut var förgäves för sminket har liksom avdunstat från ansiktet. När jag passerade en spegel tidigare såg jag ut som en panda. Mascaran hade förflyttat sig från ögonfransarna till runt ögonen. Men jag var ändå rätt söt, för jag var lycklig.
Musiken stannar och det luktar bränt. Alla tittar sig omkring. Vad händer? Rätt vad det är går brandlarmet. Det är så jäkla hett. Hett i flera bemärkelser. Hett nog för att på något sätt överhetta ljudsystemet. Det typ brann upp, eller? Byggnaden utryms och jag säger någon ful svordom. Vi har ju precis nått kulmen, det får inte ta slut nu, tänker jag. Men det dröjer inte länge tills alla shufflas tillbaka in igen. Jag tittar på klockan. Två timmar kvar tills stängningen 05:00. JA!
Emelie säger att hon ska dra för att hon ska på barnkalas tidigt dagen efter. “Kom igen, stanna” och “dålig anledning” säger jag men inser ganska fort att mitt tjat är förgäves. Hon går och kvar blir jag och Alex. Nu dansar och sjunger vi till sista låten, drottningens Halo. Jag känner både separationsångest och glädje. Separationsångest över att Pride snart är över och att Alex snart beger sig till USA. Glädje över min första Pride och att den förde oss samman, den blyga svensken och den coola amerikanarn. Hon är min flatvän för livet.
Och tack Gunn – grym jävla avslutning jag fick!
Uppdaterad 2022-08-10
