Är schlagern död nu?

Okej, det där gick ju inte så bra. Jag ska ärligt säga att jag är svinledsen över att Swedish House Wives inte gick vidare eftersom jag älskar deras driviga popschlager On Top Of The World. Men. Den största ledsamheten handlar inte om låten, utan schlagerns uttåg ur festivalen de två senaste åren. Och eftersom vi bara får ett enda schlagerblingat bidrag i år var det viktigt att just den här låten visade att fan, schlagern står sig fortfarande. Men nej.
Häromdagen skrev min förnuftiga kollega Ken ett par textrader som jag tycker bär bra.
”Schlagern, genren som en gång var Melodifestivalens ryggrad och som i stort sett bara finns här, har fört en tynande tillvaro på senare år. Bespottad, hånad och skrattad åt har den och dess fans sett sig besegrade av den dansanta listpopen. I och med SHW den dock tillbaka, uppdaterad och omkramad av exakt samma dansanta listpop, men utan att för den sakens skull tappat sina attribut synkrondans, glitter, struttande i takt och en refräng som slår dig i huvudet redan från ruta ett.”
On Top Of The World är ju precis den typ av låt som jag sett som schlagerns lösning i festivalen. Varför gick det fel?

Jag som älskat Melodifestivalen sedan jag var sex år förstår helt att festivalen måste förnyas. Men måste det verkligen betyda att man skåpar ut allt som har en catchy refräng och tonartshöjningar? Förra året var det enda schlagriga Stormande hav med Timoteij och den var ju inte så skoj (även om jag älskar Timoteij). I år fick vi nöja oss med den här ihopsatta trion. På sin höjd kan man räkna in Martin Rolinski nästa vecka i något slags popschlagerfack. Men annars får vi som älskar alla de där låtarna som gjorde festivalen gigantisk, från Det gör ont och Not a Sinner Nor a Saint till moderna schlageruttryck som Popular och Something In Your Eyes, ingenting.
Jag förstår inte riktigt varför. För om man sorterar bort alla de där låtarna som SVT fortsätter att sälja fjäderboor och glitterhatter på, musik som blandas med Rihanna och Gaga på gayklubbar och Golden Hits-hak, så kommer festivalen sakta men säkert att bli jävligt trist att titta på. Det är ologiskt att vi som gillar den typen av musik ska behöva hänga upp allt vårt hopp till en låt. Eller är det bara jag som gillar schlager? Vad kan man göra för att lyfta fram genren igen? Vi var ju på god väg att förnya den med nämnda Something In Your Eyes och Popular. Vad gick fel? Jag vägar att tro att det här är slutet för den genre jag vuxit upp med, som alltid har funnits i festivalen, och som jag fortfarande älskar. Det måste finnas en lösning. Men vad? Hjälp mig.

Okej. Så, till kvällens resultat.
Sean Banans glada barnpop köper jag helt, och jag tycker att den hör hemma i Friends Arena. Förra året var jag så besviken när hans färgglada bananklase sorterades bort på bekostnad av Thorsten och Top Cats. Så grattis Sean!
Men att Louise Hoffstens genomtrista blues plockades vidare fattar jag inte. Louise är en kämpande kompetent sångerska, så en enorm eloge till henne. Men låten? Den där typen av medelmåttig bluespop beror mig inte ett jota.
Det var en rejäl skräll att Anton Ewald fick ta en tur via Andra Chansen då jag sett honom som en given finalist hela veckan. Men jag vet hur det var första gången jag hörde låten, jag var inte övertygad och nu älskar jag den. Kanske kände svenska folket samma sak?

Tone & Erik hittade kemin lagom till direktsändningen och deras oförargliga låt får också en Andra Chans. Kul för duon, och såklart, för låtskrivaren Måns Z.

Femma blev precis som förra veckan en uträknad debutantbrud. Då Mary N’daiye, nu grymma debutanten Felicia Olsson. Grattis Felicia!
Rickard Wolffs fina sommarvisa hittade precis som vi misstänkte, inte hem och blev sjua före lilla skrällen Joacim Cans. Vem hade i början av den här schlagerveckan trott att finaltippade hårdrockaren i Winnerbäcks-kostym skulle blir jumbo? Inte vi i alla fall.

Nej, nu tar vi nya tag. Nästa vecka ska jag heja på Eddie Razaz. Och Martin Rolinski. Mitt schlagerhjärta blöder i kväll, men det kan lappas ihop. Men hur?