Alex Falk: ”Det var inte lätt att växa upp i Älvsjö som svart, adopterad, feminin och gay”

För 15 år sedan skickade Alex Falk ett mail till Christer Lindarw och påpekade att de aldrig haft någon svart druga i After Dark och att han gärna skulle vilja vara med. Idag är han en av medlemmarna och gör succé kväll efter kväll.

– Jag kan fortfarande inte fatta att det är sant, det kommer ta tid att smälta detta. Alla i gruppen är så underbara och de har tagit emot mig så fint.

Alex både öppnar och avslutar showen, från Grace Jones-öppningen till att sjunga La Dolce Vita i slutet. Däremellan gör han en gåshudsframkallande version av Stevie Wonders Lately ute i publiken. Och just detta att han sjunger live lyfter hela After Dark-showen, från att vara en show där alla mimar sjungs det nu live. Och efter premiären var alla jag pratade med överens, äntligen fick Alex Falk visa hur duktig han är.

Men vägen dit har knappast varit spikrak.

– Jag har fått försvara mig i hela mitt liv, säger han när vi ses en förmiddag på Chokladkoppen i Gamla Stan.

Vi backar bandet.

Alex, som är adopterad från Colombia, kom till Sverige när han var ett år gammal. I skolan var han den enda svarta killen.

– Det var inte lätt att växa upp i Älvsjö på 80- och 90-talet som svart, adopterad, feminin och gay. Allt och alla var ju vita runt mig.

Han berättar att han mobbades under hela högstadietiden.

– Jag har knappt några minnen från den här tiden. Det var jobbiga år. Jag fick min revansch på avslutningen i nian då jag och en tjej framförde en låt från Phantom of the Opera inför hela skolan och alla stod upp och jublade. Men det var så dags då…

Han berättar att han fått kämpa och att det har varit svårt att hitta sin plats, svårt att hitta kärlek. Tre gånger har han försökt ta sitt liv.

– Ja…. Jag tänker på det ibland när jag står och sjunger i After Dark och får stående ovationer, hur det kunde ha gått, när jag låg på sjukhuset och blev magpumpad. Idag är jag tacksam för allt jag har.

Mobbingen och känslan av att vara annorlunda är några av anledningarna till att Alex engagerade sig i RFSL och att han besökte fritidsgårdar för att nå ut till ungdomarna.

– Jag vill att kidsen ska veta att det är okej att vara den man är, jag vill vara en bra förebild, för jag vet hur jobbigt det är att vara annorlunda och att sticka ut i den åldern. Mobbing är så jävla vidrigt och det sätter djupa spår resten av livet.

När Alex kom ut för sina föräldrar var det hans pappa som tog det bäst.

– Pappa grät lite och kramade om mig och sa att han älskar mig oavsett, mamma behövde lite mer tid, men idag är allt bra.

Alex föräldrar skilde sig när Alex var 20 år, idag har båda träffat nya partners och Alex har fått halvsyskon som i sin tur träffat partners från andra delar av världen.

– Alltså, hela min släkt är United colors of Benetton (skrattar)….Varje gång vi ses allihop hemma hos min pappa så ställer han fram svenska flaggan, Bolivias flagga, Trinidads flagga, Colombias flagga och prideflaggan. Så gulligt.

– Jag har tänkt på det där, och den nya generation som är ute i svängen nu är mycket bättre och mer öppensinnad än när vi var ute. Då var det högst i rang att vara straight acting, medan feminin var det fulaste man kunde vara.

– Ja herregud, jag fick alltid höra att jag var alldeles för feminin. När grindr kom så lade alla ut träningsbilder på sig själva där de satt med särade ben och skulle se maskulina ut, och jag tänkte ”men herregud jag har sett dig i poppig tajt magtröja på klubb, och nu försöker du se ut som en skogshuggare. Varför då?” I långa loppet blir det fel. Man blir ju kär i personligheten också. Idag tycker jag att det har blivit bättre, fler vågar vara sig själva, vilket är skönt.

Idag lever Alex med sin kille Martin. De har varit tillsammans i nio år och har hunden Chelsea tillsammans.

– Ja, verkligen. Hela tiden. Och jag tycker det har blivit värre under pandemin. Går jag ut med vår hund i mjukiskläder på kvällen så byter tanterna sida när de ser mig. Då är jag en kickers i deras ögon. Om de bara visste att jag har Siw Malmkvist och Lill Lindfors i hörlurarna (skrattar). Men går jag i högklackat som jag brukar så är det inga problem. Då är jag tanternas favorit.

Och när Alex och hans pojkvän är ute och reser märker han av rasismen tydligt.

– Martin är ju vit och när vi ska gå genom tullen så går han före mig i keps men när jag ska gå igenom så ber de mig ta av mig min keps. Såna småsaker är det hela tiden. När vi var i Dominikanska republiken och var ute och käkade så såg jag alltid till att det var jag som betalade annars tror folk att han köpt mig. Det sa de rakt ut. Och de tror jag ljuger när jag säger att jag inte kan prata spanska…

En gång följde Alex lite motvilligt med sin mamma och syster till Colombia. Men dit vill han inte åka tillbaka.

– Jag har aldrig känt mig så svensk. Jag kände lika lite samhörighet med Colombia som du gör skulle jag säga. Och att vara svart i Colombia är hemskt, du är inte värd nånting. De är så rasistiska.

– Väldigt sällan får jag säga, det var en incident i tunnelbanan för ett tag sedan, några unga killar puttade till mig när jag gick förbi dem. Jag frågade om det var något problem? Då började de mucka och skrika bögjävel. Men sånt tar inte jag. Jag sa åt dem att de förmodligen inte kunde stava till bögjävel och jag började skrika en massa. Det blev tumult, folk stannade upp och det kom vakter. Jag var så arg. Men som sagt, det är verkligen inte ofta som något sådant inträffar.

– Nu kör jag på med After Dark fram till sommaruppehållet den 28 maj.

Sen ska jag spela in ett nytt album med Fans of the Dark, en hårdrocksgrupp där jag är sångare. Vi fick kontrakt direkt efter första singeln med Måneskins skivbolag i Italien på fyra album vilket är helt fantastiskt. Sen ska jag spela in mer musik med Devotion tillsammans med Joanna Perera som jag gjorde Pridelåten med 2021. Sen är jag med i en film som har premiär i maj som heter Diorama som regisseras av Tuva Novotny och med en helt fantastisk cast som exempelvis David Dencik,

Sverrir Gudnasson, Peter Jöback, Eva Rydberg, Gunnel Fred, Kayo med flera. En helt fantastisk upplevelse. Så det rullar på, vilket är kul. Jag vill ju hålla på med allt. Och att både få vara en av After Dark-tjejerna, sjunga i ett rockband och göra skådisdebut när man är 42 år är fantastiskt.

– Det är för att jag doppar huvudet i en hink med smink varje morgon (skrattar).