Mycket i den kväll som sytts ihop av Christer Lindarw tillsammans med Kent Olsson (manus) och Hans Marklund (regi och koreografi) känns igen från tidigare shower. Ödesmättade cirkusfigurer i pampiga kostymer, glittrande divor och over the top-plymer signerade Tim Mårtensson, såklart grand finale med dansande i champagne och signatur-slutet med Melba Moores ”This is it”!
Det är inte förvånande att de gamla fansen överöser sociala medierna med hyllningar till denna efterlängtade återkomst. För den som är mer lockad av det uppdaterade är Club After Darks show imponerande och underhållande men kanske inte så helt spännande. Referenserna är, förutom familjen Wahlgren-skämt, larviga och helt oförståeliga inhopp av en Greta Thunberg-figur och riksdagens partiledarkvinnor, lätt daterade. Till och med när det queera skall hyllas så hämtas referenserna huvudsakligen från 70- och 80-talens androgyna män. Förmodligen, troligen baserat på krass erfarenhet, så skall endast det som verkligen alla kan referera till tas med i showen. En Lil Nas X-hyllning skulle följaktligen bli helt oförståelig (?), även om hans artisteri verkligen skulle lysa upp en kommentar om androgyn manlighet. After Darks skämtande med Melodifestivalen är ju småskoj med sina lalala-versioner men långt ifrån så briljant som det galna mellonummer som går att se på SvTplay (”Mina damer och herrar” från 1979, 22,14 in i sändningen).
Shownumren känner alltså premiärpubliken igen mer än väl. En galashow för en bred publik är det som bjuds, vilket går helt i linje med det After Dark byggt sin framgångssaga på sedan de lämnade David Bagares gata och klubben Dambergs. Kittlande och skojigt småfräckt men inte ens i närheten av att gå över gränsen.
Dragartisterna bär kvällen med briljans. Vilket gäng! Öppningsnumret där Alex Falk gör Grace Jones på trappstegen och läckert blasé sjunger ”toi aussi tu détestes la vie”. Dennis Brøchners helt fantastiska mimik och strålande personlighet når verkligen fram. Vilken stjärna! Anton Engströms roliga Tilde de Paula Eby-nummer och de mäktiga dans och shownumren där förutom ovan nämnda grymt proffsiga Conny Bäckström, Michel Franco och Gustav Lagerträd skapar just den Ziegfeld Follies stämning med plymer och vulgobröst som gör det hela så där alldeles underbart.
Dansarna bidrar, som alltid i en riktigt bra dragshow, med manlig skönhet och lättklädd dans. Club After Darks ”killar” spelar på alla strängar, är grymt duktiga artister och tar mer plats än vi är vana vid. Det är riktigt upplyftande!
Tala om lycka när kvällens italienska inslag avslutas med att After Dark-medskaparen Roger Jönssons hysteriska version av Tutt’Al Piu nytolkas, dock i en mer dämpad version utan flygande stolar och peruker (12 min in i ”Mina Damer och Herrar”).
För så är det denna kväll. Det nya konceptet för showkvällen som valts med tre separata akter anpassade till förrätt, huvudrätt och efterrätt blir inte detsamma som en sammanhängande tät show-kväll. Dynamiken förändras, upplevelsen styckas upp och även med de väl framförda inslagen av sång och show under måltiden så vill inte känslostormar och spänning riktigt växa till sig.
Och nej, det är inte så där speciellt fräckt, inte särdeles farligt, inte till övers kittlande och bara så pass sexigt så att ingen riskerar att sätt rödtjutet i halsen. Synd, för jag tror inte att gänget bakom showen behöver vara så oroade för att skruva upp hettan några grader till. De som går för att se en dragshow vill så gärna utmanas.
Placerad på balkongens sidor är det stört omöjligt att se vad som händer på scen annat än att man ställer sig upp och sköldpadds-sträcker på halsen. Dessutom hamnar man långt ovan den täta stämningen på parkett (så tips – boka inte balkongplats!). Balkongen skulle däremot bli helt rätt plats om Club After Dark tar inspiration från Operans skymd sikt-rader. Släpp balkongen till alla de som älskar dragshow men ännu inte har penningpungen välfylld! Där kan, som på alla större operahus, de ”riktiga” fansen för en billig entré bidra till showen med jubel- och burop så som sig bör! Mima med i varenda replik efter att ha sett showen för fyrtiotolfte gången. Medan middagsgästerna äter sina trerätters så släcker balkongens publik törsten i den rödskimrande Hjördis-baren och inspireras av den fina utställningen i foajéerna. Och när showen är slut och jublet lagt sig, middagsgästerna rusat för att hämta ut sina jackor, ja då är klubb-natten redan i full gång!
Club After Dark är med sitt upplägg riktad till de mer än väl uppvuxna gästerna och förhoppningsvis kommer också busslaster från landets alla hörn att fylla den vackra Vasateatern under mycket lång tid framöver. Rätt mix med denna kategori av gäster och en partypigg gaypublik skulle bli verkligt nyskapande. Stockholm behöver mer av gayklubberier och jag hoppas att det kommer bli efterfester som verkligen sträcker sig after dark. Partyoraklet Leo B. står redo bakom skivspelaren!
Viktigast och det mest fantastiska att konstatera är dock att After Dark nu berättar för oss att de skall leva vidare. Det som börjat i en mindre öppen tid och utvecklats till storslagen krogshow, i med och motgång, har med denna kväll tagit nya steg för att vara med oss många år till!
Det är mer än betydelsefullt och ännu en helt enastående bedrift av Christer Lindarw.
Artikeln uppdaterad 4 mars, 13.45 med ändringen att Alex Falk själv sjunger i öppningsrummet, inte mimar.
Uppdaterad 2022-03-05
