”Hade Ingmar Bergman levt i dag hade hans filmer varit ännu mer queer!”

Vilken är din roll i tillblivelsen av Stolthet & Fördom?
– Det började redan i slutet av 80-talet då jag var ny i Stockholm och gick på Cinemateket, där jag kom i kontakt med gayaktivisten Vito Russo som visade queera filmklipp. Han var så smal och svettades hela tiden; bara något år senare var han död i aids. Men han hann släppa boken The celluloid closet som efter hans död även blev film. Eftersom jag har tittat på massor av svensk film ända sedan jag var liten tyckte jag att det borde göras en svensk version, om svensk queerfilmhistoria. Detta framförde jag ganska ofta till olika producenter och regissörer jag mötte, men så träffade jag för tio år sedan Eva Beling som nappade på idén. Jag föreslog filmer och intervjupersoner för henne. Och så vinnlade vi oss om att det skulle finnas både bögar, flator och transpersoner med i filmen. Men även straighta regissörer och skådespelare som gjort queera karaktärer. Min förhoppning är att den här filmen får möta en stor publik, gärna på Pride-festivaler och liknande, och även utomlands!

Varför är den här filmen viktig?
– Jag ser den som en spännande och underhållande historielektion. Och jag hoppas den ska väcka intresse för att se de här filmerna, som ju är mer lättillgängliga nu än någonsin tidigare. När jag växte upp så saknade jag oerhört mycket svenska filmer som beskrev såna som jag, medan det fanns mer att hämta i utländska filmer av exempelvis Fassbinder, Pasolini, Visconti och Almodóvar. Sverige var sena med att skildra hbtq-personer på film, och i början var karaktärerna alltid antingen tragiska eller löjliga. Magnus Uggla i G är ett sånt exempel. Men om man letar lite så hittar man förstås ändå en del intressanta queera karaktärer, exempelvis i Ingmar Bergmans filmer. En straight människa kanske inte tycker det är något lesbiskt tema i Bergmans Persona, med Liv Ullmann och Bibi Andersson, medan en lesbisk person ser det direkt. Det gäller att sätta på sig rätt glasögon. En av många spännande saker som kommer fram i vår film är det queera filmkollektivet i Sverige på 1910- och 20-talen.

Ett sådant kollektiv var samlat runt regissören Mauritz Stiller, han som upptäckte Greta Garbo?
– Absolut, och Stillers unga manliga skådespelare var ju ofta även hans älskare. Och det var som sagt han som förstod Greta Garbos lyskraft. En intressant detalj är att det är tre queerpersoner som står bakom filmatiseringen av Gösta Berlings saga från 1924, nämligen Mauritz Stiller, Greta Garbo och Selma Lagerlöf.

Jan Göransson och regissören Eva Beling.

Foto: Press

Slår den här filmen en gång för alla fast att Greta Garbo var flata?
– Ja, absolut. Och det syns väldigt tydligt i hur hon går och rör sig i filmen Queen Christina från 1933. Det är mer en ung man än en kvinna som porträtteras. Den har fått en revival och visas just nu på en massa queerfilmfestivaler runtom i världen. Det är lite häftig att en svensk queer drottning gestaltas av en svensk queer filmdrottning!

Stämmer det att Mauritz Stillers Vingarne från 1916 var världens första queera spelfilm?
– Ja, forskarna säger att så är fallet och då får man ju lita på det. Det är lite förvånande att inte censuren var inne och klippte i filmen. Innan dess hade det gjorts enstaka kortfilmer med queera teman, till exempel en amerikansk film från 1895 med två män som dansar. Men på det stora hela var det andra länder, speciellt Tyskland, som gick före när det gällde queerfilmens utveckling. Det gav ringar på vattnet till Sverige.

Men efter Vingarne skulle det dröja runt 80 år innan vi fick se en samkönad kyss på film?
– Det stämmer. Fucking Åmål från 1998 har den första lesbiska kyssen, och den första riktiga bögkyssen skulle jag nog säga är den mellan Loa Falkman och Simon Norrthon i Jonas Gardells och Susanne Biers film Pensionat Oskar från 1995.

Vilka är enligt dig de fem viktigaste milstolparna i svensk queer-filmhistora?
– Vingarne (1916), Flicka och hyacinter av Hasse Ekman (1950), Persona (1966), Pensionat Oskar (1995) och Lukas Moodyssons Fucking Åmål (1998).

Vilken är din personliga favorit i den svenska queer-filmhistorien?
– Då väljer jag Tova Magnussons film Fyra år till (2010) med Björn Kjellman och Eric Ericson. En vacker kärlekshistoria och dessutom vansinnigt rolig. Och ingen dör, ha ha. Det är ju så vanligt att queera karaktärer dör i slutet av filmen.

De flesta queera karaktärer i svenska filmer har alltså skildrats på ett tragiskt eller negativt sätt?
– Ja, ofta har det varit väldigt negativt, ända fram till 90-talet då filmer som Fucking Åmål och Änglagård kom. Men det har från regissörernas sida också funnits en ärlig nyfikenhet. Om man exempelvis tittar på Bergmans filmer så hade han en queerkaraktär i ungefär var tredje film, även om de kanske inte skildrades så positivt. I Ur marionetternas liv (1980) är ju den latente homosexuelle mannen en mördare… Hade Bergman levt och verkat i dag är jag säker på att hans filmer hade varit ännu mer queera. Man klippte ju exempelvis bort en lesbisk scen ur hans film Törst från 1949, där en kvinna blir uppraggad av en annan kvinna och senare tar livet av sig. Bergman omgav sig ju av många homosexuella skådespelare, om än inte öppna, en homosexuell allt-i-allo och den homosexuelle kostymskaparen Mago.

Sverige har ju också en ”stolt” tradition av att skildra cross dressing på film?
– Det stämmer, det förekommer cross dressing i runt hundra svenska filmer. Oftast är det väldigt komiska karaktärer, men ibland kan det vara ganska fint också. Och det är ju ändå lite kittlande att en straight man fastnar för en man i kvinnokläder… Jag tillhör inte dem som blir upprörd av sådana stereotyper, jag ser det i historiens ljus med lite förmildrad blick. Jag tror att dåtidens filmpublik älskade att se sånt, och bögar fick på sätt och vis se en skildring av sig själva. Riktiga transpersoner på film kommer betydligt senare, först i Ester Martin Bergmarks Nånting måste gå sönder från 2014. Och det finns fortfarande väldigt få filmer på det temat.

Sista frågan – var det regissören Vilgot Sjöman som uppfann Pride-paraden?!
– Det var i alla fall han som först visade upp en Pride-parad i en spelfilm, i Tabu från 1977. Det roligaste är att han även skildrar bråket inför paraden, att flatorna är osams med bögarna och inte vill gå ihop med dem, ha ha. Annars är det en förfärlig film där homosexualitet likställs med nekrofili och pedofili. Förskräcklig, men mycket intressant. Du kommer att bli chockad när du ser den!