Sex and The City: Ja, ”And Just Like That” ÄR en värdig uppföljare

Sex and The City-uppföljaren And Just Like That (HBO Max) är kanske december månads största snackis. Snabbt har det bildats två läger. För eller emot.
Jag förstår inte riktigt upprördheten. Detta var väl en fullkomligt rimlig uppföljare som känns hyfsat trogen våra fantasier om vad som hänt Carrie, Charlotte, Miranda och de andra sedan vi sist såg dem?

Efter att de två filmerna om kvinnorna gick från ”okej” till ”tramsigt outhärdlig” så var förväntningarna för undertecknad inte på topp. Däremot var längtan det. Jag har följt varje inlägg i sociala medier, varje smygtagen bild har granskats med lupp.
Och jag har avskytt varenda idiot som haft åsikter som skådespelarnas utseenden. Ser de inte för gamla ut, så ser de för ”fixade” ut. Det är inte lätt att vara skådespelare i en tid då inte bara HD gjort att vi ser varenda linje i ansikten, dessutom ska alla ventilera sina åsikter i sociala medier om just detta. Infoga kräkemoji.

Men nu när jag sett avsnitten Hello It´s Me och Little Black Dress tillhör jag dem som blev positivt överraskade.
Visst, Miranda beter sig klumpigt och icke-karaktärslikt i sitt möte med professor nya Dr Nya. Men redan i avsnitt två tycker jag att gamla Miranda skymtar. Däremot är Dr Nya Wallace en karaktär som jag inte riktigt klickar med på grund av hennes ofantliga självgodhet så här långt. Men det kanske ändras.

Visst, Sarah Jessica Parkers Carrie är lite väl pryd i scenen med nya karaktären Che och dennes sexpodd med woke-strössel. Men Carrie har ju inte direkt varit Samantha i sexuell frispråkighet tidigare heller. Och det faktum att hon är omkring 55, levt en posh tillvaro som Fru Big och inte längre är sexkolumnist har kanske gjort att en viss del av sex-surret slipats bort. Och herregud, det är inte så att sexet är borta: Scenen där Mr Big onanerar framför Carrie hör ju DIREKT hemma i serien. SJP gestaltar exakt samma Carrie som vi lärt känna i övrigt: Ständigt bita sig i underläppen, ständigt vela mellan att vara alla till lags,  ständigt fatta fel beslut, och pipa av förtjusning över skor.
Det är ju därför vi älskar henne.

Sarah Jessica Parker som Carrie.

Foto: HBO Max

Men att folk har åsikter om Charlotte? Kristin Davis har alltid balanserat på gränsen till överspel, men det ÄR ju Charlotte. Det är ju en del av anledningen till att vi gillar en karaktär som egentligen kunnat vara rätt outhärdlig. Och jag tycker att man verkligen lyckats med Charlottes kids, både Lily och Rose känns som kul karaktärer, formade av den enorma kärlek Harry och Charlotte öst över dem.
Mirandas kåte tonårsson får förresten också tumme upp. Han ser inte bara ut som en produkt av Steve och Miranda, han är en trovärdig tonåring som likväl kan krama om sina päron när de behöver det som mest, som att skälla ut dem (eller främst Miranda) när han inte får som han vill.

Saknas Samantha? Absolut. Det är den stora sorgen jag delar med alla fans. Kim Cattralls frispråkiga PR-kvinna var en enorm del av framgången med serien. Inte bara hennes sätt att prata, utan hennes kaxigt självsäkra nakenhet då de andra knappt visade tutte var  befriande i en i övrigt rätt pryd tv-tid. Hennes frånvaro gör tyvärr också att nakenheten och sexet försvinner. Det är lustigt att vissa recensenter ondgör sig över att allt sex försvunnit ur serien, men det var mest i seriens tidiga säsonger som det sexades fritt för de andra. I de sista säsongerna och filmerna var det övervägande Samantha som stod för både nakenhet och sex. Att en del av kritiken består av att HBO Max inte vill visa upp 55-åringar som har sex visar bara att dessa recensenter inte har koll på seriens historia.
Men i och med Sams uttåg inser jag också hur mycket jag älskar hennes fantastiska oneliners. DOM är saknade. Ingen kunde leverera repliker om ”funky spunk” eller klassiker som ”You dated Mr. Big. I’m dating Mr. Too Big”, som Miss Jones.
Men, serien hanterar ändå hennes frånvaro på ett rimligt sätt och från att man som tittare kanske lägger lite skuld på henne i avsnitt ett, värms jag av den fina gesten som den numera London-boende Samantha levererar i en väldigt fin scen i avsnitt två.

Men i övrigt tycker jag att SATC-universum befinner sig ungefär där det ska.
Det är liksom löjligt givet att vi rör oss i en annan tid, och att det blir en annan ton när vi serveras 44 minuter långa avsnitt.

Vänder de ut och in på sig själva för att trippelpudla över den fattiga representationen av hudfärg/sexuella identiteter i den första serien? Tveklöst. Det första avsnittet är nån slags We Are The World-liknande ursäkt där ALLA ska klämmas in under 44 minuter. Det är ett under att vi hinner med nån handling över huvudtaget. Men jag fattar intentionen, och taggar manusmannen/skaparen Michael Patrick King bara ner på ängsligheten i de kommande avsnitten så är jag lugn.

Jag tycker redan nu att Che (Greys Anatomys Sara Ramirez) känns som en frisk bris. Ickebinära Che(ryl) är rapp i käften, cool och levererar sanningar på löpande band. Che och Miranda känns genast som en kul matchning, om bara Miranda släpper sin überkänsliga BLM-agenda. Che är också den som vid sidan av nämnda Dr Nya får mest fokus av de nya i avsnitten. Sarita Chouhhurys Seema Patel har inte kommit in än, och Nicole Ari Parkers Lisa går mest omkring och ser elegant ut med julgranskulestora halsband.

Om avsnitt ett stapplar en del så tycker jag att de sista tre minutrarna räddar allt. De är hjärtekrossande.
Jag ryser varje gång jag ser om de sista sekunderna och hör SJP:s obönhörliga voice over ”…And Just Like That Big died”.
Dessa minuter är otroligt nödvändiga.
För avsnitt två balanserar snyggt drama med (småsvart) komik, och man ser samtidigt de olika rollfigurernas öden mappas ut lite klarare.  Mr Bigs död var ju nödvändig för att allt skulle flyttas framåt. Detta lämnar framtiden öppen för Carrie, och ett nytt kapitel i hennes liv. Och kom ihåg, vi tv-tittare har aldrig riktigt upplevt unionen Carrie & Mr Big. De har aldrig haft varandra helt och varit fullt lyckliga ett längre tag. Det är en del av seriens DNA att inte ha dem som ett lyckligt fokuspar.
Däremot kan man kanske ha åsikter om att Carrie kändes mer förkrossad över att Mig inte dök upp under bröllopet i första filmen än när hon nu blir änka. Men jag vill å andra sidan inte uppleva exakt samma mörker som vi serverades under Mexiko-resan 2008…

Mario Cantone, Sarah Jessica Parker och Willie Garson.

Foto: HBO Max

Bögarna då? Det är lustigt att Anthony och Stanford bytt roller, och snälle Stanford blivit den bitchiga av dem. Visst, att de gifte sig hade jag svårt att ta i den andra filmen. Men det klargörs ju redan då att detta är ett fritt äktenskap där de skriver sina egna regler. Idag har jag lättare att köpa den kanske mer vänskapliga union som med åren blev starkare kärlek. Det är i alla fall ljuvligt att se dem igen.
Men vetskapen om att Willie Garson (Stanford) visste att han var dödssjuk när spelade in scenerna rörande Mr Bigs begravning skär i hjärtat. Jag är glad att Michael Patrick King lovat att Stanford inte ska dö ifrån oss. även om jag inte riktigt fattar hur de ska förklara Stanfords avsked till SATC-universum…

Så, med allt detta sagt så ser jag fram emot en vinter med Carrie, Charlotte, Miranda, Harry, Steve, Anthony, Stanford och de andra. Finns saker att justera? Ja. Är jag besviken? Nej.
Och efter att ha läst vissa amerikanska recensenters omdömen om avsnitt tre och fyra så är jag än mer hoppfull. Plus, Cynthia Nixon kommer att LEVERERA när serien ännu mer siktar in sig på Mirandas kärlek till flaskan….