I kvällens Så Mycket Bättre tolkade Peter Jöback Viktor & Gustaf Noréns Let Me In. Tolkningen är en hyllning till Peters bror Göran som han berättade om i programmet, och som Peter också hyllade under sitt tacktal på QX Gaygala 2015 efter att ha prisats som ”Årets Drag”. Peter lärde aldrig känna sin bror utan fick veta om hans existens efter att Peters pappa dött. Göran, var precis som Peter, gay, och valde att klä sig i kvinnligt kodade kläder. Den svenska texten till hyllningen skrevs av Eila Schagerström, som nu berättar om sin resa och att komma ut som transsexuell.
Peter Jöback sjöng i kväll en svensk version av Let Me In som du skrivit texten till, hur kom detta sig?
– Peter hörde av sig i våras och berättade att han skulle tolka Gustaf och Viktor Noréns fina Let Me In i Så mycket bättre. Han ville göra den på svenska och hade en idé om vad som skulle sägas och ville göra det genom mitt sätt att skriva. Det var i samband med det som jag för första gången berättade för Peter att jag precis hade kommit ut som transsexuell. Och vi började prata om våra vägskäl i livet. Jag berättade om mig och han berättade om sig, och allt eftersom blev det tydligare för oss vad som skulle förmedlas i texten.
Hur hittade du rätt text?
– Efter flera samtal, utkast och försök lyckades vi till slut att landa i vad vi ville få sagt med texten och hur det skulle berättas. Att slå sig fri är ju ett kraftfullt uttryck, bara några ord, för att beskriva en kraftfull handling. Precis som att slå sig fram och att slå sig ut. Ord som direkt får oss att relatera till en stark och beslutsam framåtrörelse, kanske livsavgörande. Vad det innebär att slå sig fri kunde både jag och Peter verkligen ta till oss och det tror jag många kan. För mig är det så nyligen att det känns som om jag fortfarande springer. Det kanske jag gör. Jag antar att slå sig fri måste få ta den tid det tar. Men så pratade vi om vad som hände innan. Vilka var vi då? Vad bär vi med oss? Hur ska vi förhålla oss till det? Och vi kände att vi ville få med det också. Som någon slags försoning med det förflutna. Så vi lät det få vara närvarande i texten.
Skrev du själv eller var Peter med?
– Jag stänger in mig och skriver själv, men jag stämmer av med Peter i nästan varje steg jag tar. Så han är på sätt och vis med hela vägen. När jag jobbar med en sådan här fri tolkning tycker jag att det är angeläget att ändå bevara något av originalet, så jag försöker ta hänsyn till både form och struktur och till känslan och stämningen som originaltexten förmedlar.
Vad tycker du om Så mycket bättre?
– Det är fascinerande att höra artister tolka varandras låtar. Det blir ofta så otroligt bra. Ibland blir det så bra att man nästan tappar andan. Det är befriande att höra musik som i alla fall jag upplever tar sig igenom bruset och når fram till mig och sen stannar en stund.
Du har tidigare samarbetat med Marie Fredriksson och just Peter Jöback, vad har ni gjort ihop? Berätta lite mer!
– Mitt samarbete med Marie började redan i samband med hennes första svenska skivor. Jag skrev Mot okända hav på ”Den sjunde vågen” och Aldrig som främlingar på ”Efter stormen”. Jag är så oändligt tacksam för att jag fick lära känna henne och för att jag fick vara med från början och för att jag också fick vara delaktig i arbetet och bidra med texter på hennes sista svenska platta. Peter Jöback har jag jobbat med till och från under hela 2000-talet. Det har då främst handlat om texter till Peters enormt framgångsrika julskiva. Bland annat Decembernatt (Halleluja) och Gå inte förbi, men jag har även skrivit texter till ”Det här är platsen”. 2019 skrev jag texten till När natt flyr, som var specialskriven till filmen Jag kommer hem igen till jul. Peter betyder mycket för mig. En ynnest är det att få samarbeta med honom. Och han har verkligen slutit upp vid min sida nu och engagerat sig i mig och det som jag går igenom. Som en vän. Det värmer i hjärtat.
Hur var det för dig att komma ut?
– Jag hade ett ögonblick av klarhet och uppvaknande för ett antal år sedan. Jag insåg plötsligt att om jag inte gör något nu så kommer hela mitt liv att passera utan att jag någonsin har varit den jag är, utan att jag ens har försökt bli av med smärtan. Jag var helt enkelt tvungen att göra något. Det tog nästan två år för mig att komma ut. I början med ett trevande litet steg i taget. Först familjen och de i min närhet som jag hade ett obrutet, innerligt förtroende för. Sedan med något stadigare steg. Allt eftersom vågade jag släppa taget om min väl bevarade hemlighet och om all ängslan och oro som jag klamrat mig fast vid. Men det tog tid och ofta kändes det som om jag befann mig i ett ingenmansland, för i det läget var det otänkbart att gå tillbaka och jag hade ännu inte hade kommit fram, men till slut berättade jag för alla i min omgivning och för de som någon gång har kommit i min väg. Efter det var det egentligen bara ett sista steg kvar att ta. Då var det ingen tvekan längre. Allt förändrades på en dag. Det var en dag som alla andra egentligen. Den såg ungefär likadan ut som dagen innan. Det var i mars. Kallt, grått och blåsigt. Men för mig var den dagen allt annat än vanlig. När jag stängde dörren bakom mig den morgonen, gick jag för första gången ut i världen som Eila. Jag har inte vänt mig om sen dess. Minnet av all den värme och omtanke och ömsinthet som strålade emot mig den dagen kommer jag för alltid bära med mig. Allt som jag tidigare trodde var omöjligt visade sig faktiskt vara möjligt.
Något hände den 5 juni 2020 som blev avgörande…
– Ja, den 5 juni 2020 fick jag min diagnos. Diagnoskod F640. Transsexualism står det i journalen. Så kliniskt men samtidigt så omfamnade. Jag vet att det egentligen inte betyder någonting, för jag är ju den jag är med eller utan diagnos. Men att faktiskt få det bekräftat kändes så obeskrivligt befriande. Diagnosen gjorde det också möjligt för mig att påbörja den behandling som jag nu känner har stillat mycket av det som skapade oreda i mig. Idag mår jag så otroligt mycket bättre. Det var verkligen en milstolpe för mig.
Hur länge hade du haft funderingar kring vem du är?
– Så länge jag kan minnas. Jag tror faktiskt inte det har gått en dag i mitt liv då jag inte har funderat på det. För det går aldrig att helt stänga av dysforin. Könsdysfori för mig är som att ha tinnitus i själen. En ständig skavande dissonans i mitt inre. Ibland låter det mer, ibland mindre, men det går aldrig bort. För det mesta går det att leva med, även om det hela tiden gör anspråk på min uppmärksamhet. Ibland låter det som sirener och flyglarm. Man kan inte fokusera på någonting och man faller. Handlöst. Och så tar man sig upp igen. Man borstar av sig och möter världen som om ingenting har hänt. Så håller det på. Men för varje gång är det som om någonting brister och går sönder, som om något viktigt går förlorat. Och någonstans vet man, att det här håller inte. Förr eller senare kommer man till vägs ände. Och någonting måste förändras. För mig tog det många år att nå fram till där jag befinner mig nu. Men nu är jag där jag ska vara. Och de dissonanta oljuden i mitt inre tonar äntligen ut. Könsdysfori är på riktigt. Något som raserar och ödelägger och får människor på fall. Jag känner de som knappt klarar att hålla näsan ovanför vattenytan. De behöver stöd och hjälp nu, men de får vänta i evigheter. Köerna till utredningar och behandlingar är alldeles för långa. Det gör mig så himla ont.
Har du vänner inom transkommunityt och om så vad har dessa betytt?
– Transgemenskapen har betytt mycket för mig, även om jag för det mesta har rört mig lite grann i utkanten. Det har varit så otroligt värdefullt att bara veta att man alltid är välkommen in i värmen. Och de som jag någon gång råkat på inom transkommunityt har alla på något sätt bidragit till att jag är där jag är idag och det är jag oerhört tacksam för. Till min stora glädje har jag även fått goda vänner längs vägen. Angelica Löwdin, transaktivist och vice ordförande i FPES, har varit den som har gått med mig, utan att vika från min sida, allt sedan jag bestämde mig för att förändra mitt liv. En kär och sann vän. Ann-Christine Ruuth som jag lärde känna i samband med att jag kom ut, har inspirerat och stöttat mig och fått mig att tro att det faktiskt bär. Och mina fina väninnor, Anne och Olivia, som finns där för mig, precis som jag finns för dem.
Du har ett yrke där du möter många säger du, vad jobbar du med och hur har din transition gått där?
– Jag jobbar som rektor på gymnasieskola, i en organisation med flera tusen anställda. Att komma ut under radarn var alltså inte att tänka på. Så inför att komma ut på jobbet kände jag mig både sårbar och utsatt. Men tack och lov har det gått bra hittills. Jag har blivit bemött och berörd med omtänksamhet och uppmuntran. Jag möter ständigt nya människor, varje dag, vilket innebär att jag i princip kommer ut varje dag. Med tiden hoppas jag så klart att det flesta lär känna mig som den jag är och att jag inte längre behöver ha beredskap inför möten med de jag träffar dagligen.
Finns det planer på att släppa musik i eget namn?
– Ja, kanske längre fram. Vi får se. För tillfället har jag fullt upp med att bara vara. Allt som händer i mitt liv just nu känns så märkvärdigt att det nästan är omöjligt att se framåt, men oavsett, så hoppas jag så klart på ett fortsatt samarbete med Peter. För att det är så kul och inspirerande. Och vem vet, det kanske blir några låtar i mitt namn. Så småningom.
