Det ska sägas direkt att jag har älskat de singlar som Agnes släppt tillsammans med Vargas & Lagola och som förebådat detta album. De har nästan känts som de skrivits direkt för mig; Donna Summer-discon i 24 Hours, den härligt vemodiga ABBA-discon i senaste singeln Here Comes the Night och, framförallt, förra årets – ja kanske decenniet hittills – bästa låt,  BeeGees-smockan Fingers Crossed. Alla tre är ljuvliga pop-pärlor som förtjänar långt mer uppmärksamhet på radio och Spotify än vad de fått hittills.

Annons
Annons

Förväntningarna på de resterande spåren som utgör Idolettans första album på nästan tio år var ju därför såklart skyhöga, och…nä. Jag skulle ljuga om jag inte sa att jag vid en första lyssning kände mig något besviken. Bara fyra nya låtar (alla nästan fem minuter långa) inklämda mellan småflummiga prator om “spirutal awakening”, “the soul has no gender” och “free your mind and body”? Var det allt? Jo. Så var det. Och ingen av de nya låtarna når upp till samma höjder som de tre spår jag nämnde tidigare.

Men bara efter en andra runda så börjar allt falla på plats och ut kristalliserar sig ett starkt personligt album som lekfullt utforskar discons alla hörn, en upptäcksresa som på många sätt känns mer spännande än de Dua Lipa och Kylie lyckades med att göra i samma landskap i fjol.

Visst. Chic-discon i Love & Appreciation kommer jag aldrig bli kompis med, men det har mer med genren att göra än med själva låten. Då är det lättare att tycka om den inledande, Giorgio Moroder-sprinklade XX och den avslutande, maffiga pianoballad som fått ge namn till hela skivan. I magnifika Magic Still Exists får Agnes visa att hon fortfarande har en av Sveriges bästa röster och det är helt klart ett av albumets bästa stunder. Samtidigt kan upptempo-älskaren i mig känna att det också låter som en fantastisk dansgolvsfyllare som någon dragit ned tempot på för att göra den “mer innerlig”, en av samtidens fånigaste cover-trender som jag avskyr. Så kan vi möjligen få till en dansremix på MSE framöver? Tack på förhand!

Nåväl. Främst bland de fyra nya nya spåren håller jag nog ändå Eurythmics-rökaren Selfmade. Här möter Annie Lennox Grace Jones och en tidig Michael Jackson på en Tracks-lista någonstans i slutet av åttiotalet och mitt tonårsjag ler fånigt med hela ansiktet. Mums.

Så. Hade jag önskat ett album med tio låtar av samma kaliber som Fingers Crossed? Självklart. Men det finns en anledning att albumspår är albumspår och inte hits på ännu en Spotify-lista, och med Magic Still Exist har Agnes ändå lyckats fått ur sig en av sina absolut bästa plattor i karriären. Jag längtar efter att se vad som kommer härnäst, och kan man då begära så mycket mer av en comeback? Jag tror inte det.