I oktobernumret av QX hyllar QX bokskribent Pekka Heino författaren Tove Folkessons nya bok, Den stora kyrkan. I romanen sätts frågor om livet och döden i centrum för konstnärsparet Tove och Hanna som lever på östra Öland. Deras barnlängtan får dem att genomgå fertilitetsbehandlingar samtidigt som en nära anhörig börjar närma sig döden. Boken innehåller Toves personliga och poetiska berättelser om livet tillsammans med en kvinna, om att föda och om att sörja.
Berätta, hur kom Den stora kyrkan till?
– Jag skulle göra en assisterad befruktning och som författare visste jag att jag stod inför ett antal omtumlade erfarenheter som jag aldrig tidigare hade varit med om. Därför valde jag att skriva om det. Jag ville skildra händelser, stora som små, i diktform och romanscener. Boken handlar verkligen om liv och död, en modersfigur till huvudfiguren går bort samtidigt som hon ska föda sitt efterlängtade barn.
Tycker du att det är viktigt att berätta om queerfamiljer i litteraturen?
– Ja. Det är viktigt för oss queera att få känna igen oss i våndor och sådant som man känner sig ensam i, men också att få dela den stora friheten och glädjen som vi åtnjuter. Vi lever i en värld där det hela tiden kommer nya hemska rapporteringar om hur det konservativa och fascistiska i omvärlden trycker tillbaka våra rättigheter. Därför känns det viktigt att berätta om en annan verklighet.
– Jag tror också att det kan vara provocerande att det inte finns en heteronorm i mina berättelser då jag lever i en tillvaro som är ganska fri. Jag vill använda mitt privilegium för att visa en annan mer matriarkal värld. Jag vill inte skriva allting i relation till standardheteros, de får tillräckligt mycket luft ändå.
Vad är ”Den stora kyrkan”?
– Den stora kyrkan är dels den fysiska platsen, som i den här boken är en särskild strand, bortanför civilisationen. Kyrkan kan också ses som den havande kroppen som ett valv, som rent fysiskt välver sig över barnet och livets mysterium som pågår därinne. Kroppen, och särskilt den kvinnliga, har i patriarkatet setts som något oheligt, när det är bland det mest heliga man kan tänka sig. Det kändes också viktigt att ta tillbaka innerligheten till kroppen när så mycket av processen pågått i sterila rum. Den stora kyrkan i boken är också rummen vi letar oss till, en plats man går till när man söker tröst eller känner sig upprymd. En förlossningskorridor kan i den här berättelsen ses som den stora kyrkan där det uppstår mirakel och magi – där det föds på löpande band.
Hur var det att skriva boken?
– Det var jättespännande. Jag skrev anteckningar ända tills jag var ett dygn in i förlossningen. Sedan kunde jag inte skriva mer, av naturliga skäl. Min fru är väldigt intresserad och vi jobbar väldigt mycket tillsammans. När jag läste upp förlossningsscenen för henne, som alla på förlaget var jättenöjda med, sade hon ”det är bra, men det kan bli ännu bättre”.
Så din fru är den som pushar dig?
– Verkligen. När jag skriver om en kärleksrelation är hon med mig och spetsar till den. Vi har väldigt kul när vi spånar om sådana saker tillsammans. Hon är ju konstnär så vi förstår värdet av en bra historia.
Vad hoppas du att läsaren ska ta med sig efter läsningen?
– Min första förläggare brukade säga att min största styrka och min största svaghet är att jag är sentimental – och det stämmer nog. Jag hoppas att man ska ta med sig känslan av att livet är förunderligt, mäktigt och mystiskt.
Läs mer om boken HÄR.
