Bokaktuelle Jonas: ”Folk tror jag är en diva för jag är sträng”

Satan. Sveriges enda bög Jonas Gardell ska intervjuas och jag är 20 minuter sen. Det var panik ett tag när det krånglade med hyrbilen. Jag brukar inte vara nervös innan intervjuer, men jag har hört rykten om Jonas, att han kan vara “svår att handskas med”. En diva säger vissa.

15 minuter efter utsatt tid rullar jag in på grusparkering och går ner mot tomten. Jonas sitter ute i solen, läser tidning och dricker kaffe. Han tittar upp under glasögonen mot mig. Jag ursäktar mig att jag är sen och hoppas det kan vara glömt inom kort.

– Det är absolut ingen fara! Jag blev mest nervös över att du skulle vara stressad och att något kunde hända. Vill du ha te?

Här var det ingen dålig stämning, tvärtom. Atmosfären känns välkomnande och Jonas likaså. Men jag kommer bli uppläxad under intervjun, vara nära på att bli hemskickad och sen kommer vi prata om de där ryktena. Men det ska vi återkomma till senare. Jag är där för att intervjua honom om hans nya bok ”Ett lyckligare år” som kommer 9 september, en bok som väver samman hbtq-berättelser, den ena om Pontus Wikners liv på 1800-talet och den andra om den första Pridedemonstrationen i Sverige, kanske i Europa, 1971. Tankarna om att göra boken kom efter “Torka aldrig tårar utan handskar”, och ett behov av att lämna homospår.

– För flera år sedan började jag leta efter äldre män på Qruiser, mellan 70-90 år. Jag åkte hem till dem och intervjuade dem. Jag ville samla på mig deras historier på vinst eller förlust eftersom de berättelserna snart kan försvinna. Vi kan inte längre gå med på att vara osynliga i historien, vi måste skriva, berätta och visa att den är värd att lyssna på. Jag vill att man ska bli lite frustrerad när man läser boken, att man inte visste detta tidigare. Varför vet man inte vem Vanja är? Vem Kerstin är? Vem Ronny är? Vem Pontus Wikner är?

”Pontus text är unik. Hans självbekännelser är nog den första homosexuella självbiografin”

Och vilka är de här personerna egentligen, som Jonas vill att vi ska veta om?

Vi börjar med Pontus. Han föddes 1837, en tid då ordet homosexualitet inte ens existerade, vilket kanske var en anledning till att han hade svårt att förstå varför han kände som han kände. Pontus var filosof och lektor vid Uppsala universitet och hans läggning skulle bli känd först nästan 100 år efter hans död. I sina privata anteckningar och dagböcker, som enligt hans önskningar endast fick öppnas efter att hans närmaste släkt gått bort, berättar han att han älskar män.

– Pontus text är unik. Hans självbekännelser är nog den första homosexuella självbiografin, den finns här i Sverige och de flesta av oss har aldrig ens hört talas om den. Det gjorde mig engagerad.

Ronny, Vanja och Kerstin, var alla med vid den första Pridedemonstrationen i Sverige i Örebro 1971. Men kontakten började med Ronny.

– Det var ett namn som var återkommande när jag gjorde min research inför boken. Jag gick igenom alla av de gamla gaytidningarna REVOLT och Viking och ett namn dök upp hela tiden. Ronny. Han skrev till politiker, skrev artiklar, talade på den första demonstrationen i Stockholm. Men varför gjorde han det, undrade jag? Han är ju från Örebro.

Ronny(som egentligen heter något annat) var som mest aktiv mellan 1970-1974, berättar Jonas. Sen försvann han och ingen visste vart han tog vägen. 2019 började Jonas leta på Facebook och göra inlägg där han efterlyste Ronny. Människor började höra av sig.

– De berättade att han blev utstött, mobbad och folk såg snett på honom. Det var då jag förstod att han finns, men att han bytt namn.

Jonas lyckas till slut få tag på honom och inleder en kontakt, som Ronny till en början avslår. Men Jonas fortsätter. Han visar upp sin telefon och deras korrespondens. I smsen försöker Jonas febrilt övertyga Ronny om att hans historia måste berättas, att folk måste få höra vad han varit med om. Det är väldigt många meddelanden. Men sen blev det tyst, i sju månader, då Jonas fick ett sms:

“Hej Jonas, jag är i Stockholm och kan ses om du vill. Men det var 50 år sedan jag deltog i demonstrationen, så det kan vara svårt att minnas.”

Jonas träffar Ronny och får reda på att han gick i drag redan på 70-talet, bar nagellack och startade gayklubben Gay Power Club 1.

– Ronny var otroligt modig på den här tiden och han var säker på att det han gjorde skulle ha en dominoeffekt, men så blev det inte. Många bögar hatade honom. De hade accepterat att ha sina träffar i buskar, vid pissoarer eller i bilar. Undangömda. Att Ronny nu kom och rörde om i grytan med sin öppenhet var inte alls bra tyckte de. Man var rädd att det skulle göra det värre. Då var det en sjukdom, men det var inte olagligt.

”De tröttnade på motstånd och fördomar”

Via Ronny får Jonas berättat för sig om “de där två lesbiska som var med i tidningen”.

– De hette Vanja och Kerstin, och helt plötsligt har jag namn på tre personer som deltog vid första Prideparaden i Europa. Jag lyckas få tag på henne, men får reda på att Kerstin har gått bort. Men Vanja bor kvar utanför Örebro.

Desto mer han gräver, desto starkare växer det där behovet av att lämna efter sig en bit av homospår i historien. Jonas åker och träffar Vanja. Hon berättar att hon läste att Gay Power Club 1 ordnade dans och dit ville hon åka. Där träffade hon Kerstin som hon blev kär i och de bestämde sig för att vara öppna.

– Ronny var likadan. Han bara bestämde sig också. Från att ha funderat på att ta livet av sig, till att vara helt öppen. De tröttnade på motstånd och fördomar.

Men de som deltog i paraden 1971, såg det som ett misslyckande.

– De hade känt sig modigare än någonsin. Modigare än de som gick på månen, men eftersom det inte skedde någon större förändring, såg de paraden som ett misslyckande.

Jonas börjar darra på rösten och han blir tårögd.

– Ronny och Vanja och förstår inte att de, och alla andra som gick i det första tåget var förutsättningen för att 500 000 personer kan samlas i Stockholm för Pride. I tidningarna visades de upp som jävla cirkusdjur, men det är tack vare dem som jag och Mark kan gifta oss. Jag blir så arg och upprörd, för bakom dessa personer finns tusentals som inte vågade, inte kunde, som aldrig kom ut. Det gör ont i mig.

Och det är där historierna går ihop. Med Pontus Wikner och alla de som inte kunde, vågade eller tilläts vara öppna.

– Det är därför vi måste tjata om detta. Att vara stolta bögar, flator, trans. Vi behöver vara högljudda för de personer som tystades och för de personer som fortfarande tystas i världen. Fuck alla som säger att vi ska vara tysta.

“Lär er er historia” sa du när du intervjuades i TV4. Vad tänker du om unga idag och deras engagemang?
– Jag tycker inte det är konstigt om man inte har full koll. Jag var aktivist när jag var ung, men alla kan inte göra allt. Jag menar inte att man måste göra den research jag gjort, men kan ta till sig något i alla fall. Man behöver i alla fall lära sig en del av sin historia.

”Nu får du finna dig i att bli lite avfärdad av mig”

Jag och Jonas har suttit i ungefär en timme och pratat, han har fyllt på mitt kaffe två gånger och en av hans katter har hoppat upp i mitt knä. Samtalet flyter på bra, tills jag ställer den här frågan:

Hur kom Pontus historia upp till ytan?
– Det står i boken. Du måste läsa färdigt den. Har du inte läst ut den?

Jag svarar att jag skummat igenom boken och inte hunnit läsa hela, men nästan, och att jag väldigt sällan brukar hinna läsa igenom böcker innan jag ska intervjua författaren och inför den här intervjun var det inget krav. Nervositeten som tidigare försvunnit är tillbaka. Jonas är märkbart upprörd. Jag skrattar nervöst.

– Du får komma tillbaka när du inte skummat igenom den och läst ut den, så ska du få svar på frågorna.

Det var tråkigt, svarar jag men är inte helt säker på om han menar att jag ska åka hem direkt. Jag vrider mig i stolen. Vi har ju pratat i princip om hela boken.

– Man kan aldrig slarva i sin research. Hade jag gjort det med “Torka aldrig tårar utan handskar” hade man avfärdat mig. Så nu får du finna dig i att bli lite avfärdad av mig.

Jag fortsätter prata på, lite för snabbt och frågar om han vill gå vidare med intervjun.

– Det kan vi göra, men frågor som det finns svar på i boken, får du läsa själv.

Vi återgår till intervjun och Jonas upprepar “det hade du vetat om du läst klart boken” flera gånger, för att påminna mig. Det känns lite skakigt, men till slut samtalar vi på som tidigare där vi sitter i solen vid havet. På bordet mellan oss står en solskyddsfaktor med nummer 50.

– Jag vill inte ha cancer, säger han. Jag har alltid haft rynkor i ansiktet och det har jag inget emot. När jag fotas ber jag om att de inte ska retuscheras bort. Jag tycker det ska synas.

Jonas tycker att definitionen av utseende är en härlig sak med gay-communityt.

– Istället för att säga att man är en fet, hårig, gubbe, säger man att man är en bear. Istället för en äldre man med vitt hår, säger man silver fox. Jag tycker det är toppen. Genidrag, straighta borde applicera det. Det handlar om kategorin, inte om en själv.

Vi har suttit i nästan två timmar och jag är fortfarande nyfiken på de där diva-ryktena.

Är du en diva Jonas? Jag frågar då jag själv var nervös för den här intervjun…
– Nej det skulle jag inte säga. Men folk kan vara lite rädda för mig.

Varför tror du att det är så?
– Det ryktet är jättegammalt och jag tror det grundar sig lite i homofobi. Att “han är en fjolla, därför är han en diva”, det var en del av det strukturella förtrycket mot homosexuella. Dels tror jag att det handlar om att jag är sträng och att jag tar folk på allvar. Jag är väldigt snäll, men om man till exempel inte läst en bok inför en intervju och inte gjort sitt jobb, då kommer man få höra det många gånger. Jag kan vara ganska bitchig. Men jag försöker också att tona ner min rolighet, som ofta kan uppfattas som just bitchig.

– Men någon diva är jag inte. Inte överhuvudtaget. Däremot kan jag vara en primadonna, men det är helt olika saker. Primadonnan har ett uppdrag och det är att vara operasopran. Hon ska ta det höga C:et. Om hon inte klarar det är hon väldigt misslyckad, om hon lyckas kommer folk älska henne. Hon behöver därför vara noggrann med vilka förutsättningar hon behöver för att klara det. Det tycker jag är rimligt.

Hur har det funkat?
– Jag har blivit bättre på att säga mina svagheter och mina brister, men att också vara tydlig med att det till exempel måste vara tyst under repetitionerna för annars kommer jag inte klara mitt uppdrag. Det är jag som ska få recensionerna, sälja biljetterna, få jublet. Att vara tydlig mot de som är delaktiga tycker jag handlar om respekt. Men jag har såklart skrämt någon, upprört eller fått någon förbannad men jag tror det var längesen. Om jag upptäcker att det är så, är jag väldigt mån om att be om ursäkt och försöka ändra mitt beteende.

Jag packar ihop mina grejer, säger tack och rör mig mot bilen, Jonas följer efter. Det är 28 grader och sommarluften trycker mot kroppen. Från huset där vi suttit ser man havet. Jag får inte nämna vart vi haft intervjun, det var ett krav eftersom Jonas och Mark har en hotbild mot sig. Jag får bara säga att det är någonstans i Stockholms skärgård.

Är du lycklig? Med tanke på boktiteln.
– Om jag dog idag skulle jag känna “vilket jävla race jag haft”.