Recension: Dancing Queens är ett glittrande haveri

Man vet att man är illa ute när man börjar en recension med att konstatera att det bästa med filmen är titeln. För allt annat i Netflix nya svenska  ”feelgood-film” Dancing Queens är ett haveri större än Asia O´Haras fjärilsnummer i RuPauls Drag Race-finalen 2018.

Dylan (Molly Nutley) bor på en ö i Bohusläns skärgård och sörjer sin mamma. Hon drömmer om att dansa och får utlopp för passionen genom att leda en dansgrupp för öns kids. Ett väl ansett danskompani ska ha audition i Göteborg, och Dylan åker dit och hennes älskade mormor (Marie Göranzon) håller alla tummar som går. Men så visar det sig att Dylan tagit fel på en månad och missat audition. Att detta är en av de lataste och minst trovärdiga anledningarna till att skriva in en missad audition i manus låter jag passera.

Exakt denna dag råkar Ann Westins rollfigurtant sitta i foajén, och tänka sig: Hon behöver nån som kan städa på en dragklubb. Det är alltså sån brist på nattjobbande klubbstädare i Göteborg att Ann Westin-figuren nästan gett upp! Men här kommer Dylan som en räddande ängel. Dragklubben visar sig dessutom vara i kris då de saknar en stjärna till sin show, och de andra showdrugorna är (helt obegripligt) för dåliga att vara frontstjärnor.

Härifrån kan man snabbspola fram en halvtimme då vi fattar exakt vad som händer. Men också för att det är så mycket skämskudde när Molly med prilla under läppen, iklädd keps och en hoodie låtsas vara snubbe. Och att INGEN i filmen ifrågasätter vad vi i tv-soffan ser på ett Stockholm-Göteborg-avstånd. Drugorna på klubben är alltså inte bara dåliga, dom är direkt korkade.

Foto: Jan Tove/Netflix

Sen är det bara att sätta sig att vänta på att ”det stora avslöjandet” då Dylan ska bli påkommen med sin Mrs Doubtfire-lögn. Då klubbens drugor blir besvikna, showproducenterna blir besvikna, och mormor på ön blir besviken. Att mormor blir besviken har egentligen inget med nåt att göra men eftersom Dylan meningslöst ljugit om att hennes dansauditon blev av och sen blev ”tvungen” att bosätta sig i ”storstan” AKA Göteborg (som egentligen ligger typ 30 minuter från ön hon bor på och som i filmen skildras som världens ände), så är det som upplagt för drama där med.
Konfliktknutarna löses dock upp snabbare än Claes Malmbergs Dame Edna-druga hinner ta av sig sin peruk och jag sitter som ett stort frågetecken och undrar varför i hela friden en sån här film görs 2021?

För egentligen, håller storyn alls? Skulle det vara en så konstig grej att en tjej gör drag? I en tid då vi väl verkligen har börjat ifrågasätta invanda könsroller och stereotyper så känns det lite ihåligt att detta skulle vara så ”crazy”. Och Dylan hade känts som en trovärdigare karaktär om hon inte överdrivit de manliga gesterna och attributen. Dylan kunde väl vara en feminin könsöverskridare som utan allt detta kommit undan som ”man”?

Jo, jag fattar att Helena Bergström inte vill nån illa och att hon och Rikard Wolff säkert haft långa fina diskussioner om könsroller, queerpersoner och dragscenen. Men det är som att Helena tagit fragment ur de snacken och utan nån som helst input från HBTQ+personer skapat en hafsigt könsrolls-ifrågasättande story som tvunget skulle vävas ihop med Molly Nutleys passion för dans.
Ingen skugga på Molly dock, som är en bra skådis med närvaro och starquality. Hon gör ett fint jobb, även om jag nog tycker att allt hon gjorde i Let´s Dance imponerade mer än de här ljumma dansnumren.
För här måste jag höja min flagga för ytterligare en brist i filmen. I en rulle där dans har en så stor roll vill man bli imponerad, berörd och medryckt. Men inget som levereras motsvarar de känsloyttringar som förväntas. Varken i den moderna dansen eller i shownumren. Det är illa när man i det stora dragnumret imponeras mer av Stefan Wåhlbergs läckra klänningar än vad som framförs på scenen.
Och don´t get me started om att universums mest urtvättade HBTQ-anthem, I Will Survive, prompt ska skohornas in i filmen…

Vi bjuds också årtiondets mest bortslarvade komma-ut-ögonblick då en liten men viktig rollkaraktär visar sig vara gay. Trots att det är en överraskning för både oss tittare och dom i filmen så följs detta inte upp på något sätt. Men när detta sker en bit in i filmen har jag å andra sidan både slutat förvånas och förfäras, och koncentrerar mig istället på att spela ”kända ansikten-från-HBTQ-världen-bingo”. Tror jag fick bingo i och med Leo B.

Nej, att Netflix premiärar den här rullen som en slags kick-off för Pridemånaden känns bara trött och oengagerat. Man kan nästan höra jargongen på svenska-Netflix-satsningar-mötet för två år sen: ”Helena Bergström vill göra en svensk feelgood-film om könsroller på en dragklu.. ”Taget! Då har vi gjort vårt för Pride-månaden 2021. Nästa!”

Alla inblandade i Dancing Queens kan betydligt bättre än så här och av respekt för alla de öppna HBTQ-favoriter som medverkar i den här filmen så nämner jag inte deras namn här.

Slutligen, vore jag Diana Wolff, Gretchen, Linda Gold, Cherry Wilder, Bebulah Leigh, Fluffan och de andra västkustdrugorna skulle jag anmäla Netflix för förtal eller nåt. Allt jag förknippar med Göteborgs färgstarka dragscen är raka motsatsen till detta trötta dragdrama.