Vilken skrällkväll!
Vi hade svårt att sätta den sista finalisten som tillsammans med Dotter skulle ta sig till final. Till sist gick vi på glädje och Wahl feat. Samis satte 90-talet. Men det tyckte inte Sverige alls, utan gav den kalla handen i kväll, och den åkte redan ut i första omgången. Det hade jag verkligen inte trott.
Inte för att vi är arga över nåt alls egentligen då QX Schlagerprofilers storfavorit Dotter ju gick direkt till final med sin grymma Little Tot. Alltså, vilken jäkla popstar Johanna ”Dotter” Jansson är! Självförtroendet hon skaffat sig sedan hon en smula truligt levererade Bulletproof i fjol… det är en sjuk utveckling! Och då blev det ändå silver totalt.
Just nu är Dotter en klockren utmanare om totalsegern om fyra veckor. Numret är så slickt, så snyggt och så Eurovision att det skriker om det. Vilken tryck det är när den växer mot slutet! ”Dotterdam” lever!
Den andra finalisten blev Anton Ewald som var så rörd över finalplatsen att han började gråta under sitt andra framträdande. Ett snyggt nummer och ett snyggt utseende kan ta dig långt i Mello. Däremot visade han med tydlighet att han kanske inte är en stor sångare, men hey: Varken Madonna eller Britney har guldstrupar, men är popstjärnor av rang ändå.
Och låten New Religion växer enormt när man ser den på scenen med dansarna Robin Haghi och Daniel Koivunen.
Helvete, vilket tight nummer. Och låten låter väldigt 2021.
Till Andra Chansen gick två låtar vi hade räknat ut helt. Hur kul var det inte att Rena Rama Ding Dong med Eva Rydberg och Ewa Roos gick till Andra Chansen? Det hade vi inte trott. Men det var ju fullkomligt ljuvligt att två äldre damer fick göra det gubbar som Owe Thörnqvist, Ravaillaczs och Robert Gustafsson lyckats med tidigare: Vara kul och trallvänliga i Mello. Evorna skrev om reglerna för vad som funkar Melodifestivalen i kväll. Tant-astiskt! Nu kommer detta växa till sig enormt till AC och finalen är långt ifrån en omöjlighet för Eworna.
Frida Green tog sig också vidare då hon tog sin ballad The Silence till Andra Chansen. Det är en bra låt som jag tyckte var för mossigt förpackad. Men den charm hon levererade i vykortet innan gav allt ett annat ljus. Dessutom visade hon vilken grym sångerska hon är, och sånt ska aldrig underskattas.
Femma blev tråkigt nog Patrik Jeans Tears Run Dry som framförde sin låt med blommigt falsettströssel och ett superqueer nummer med den äran.
Fan, vilket snyggt nummer, och vilken schyst låt. Jag vill absolut se Herr Jean ta sig ton i Mello igen.
Och nu har två av undertecknads favoriter blivit femma två veckor i rad. Fan om det fortsätter nästa vecka…
Ut åkte som sagt Wahl feat. Sami och vårt regnbågshopp Julia Alfrida. Julia levererade sin Rich otroligt snyggt och det ÄR en vass låt. Men just det lite kaxiga Lorde-uttrycket var inte vad en glädjetörstande Mellopublik var på jakt efter i år. Varför 90-talsflirten åkte ut har jag svårt att fatta, den hade ju allt: Glädje, charm och en jävla mördarrefräng. Jag trodde det var allt folk var ute efter i år. Men, men. Den kommer antagligen växa sig starkare i radio de närmaste veckorna…
Men förutom vår enorma glädje över Dotter: Programmet!
Fasiken vilken superkombo Anis Don Demina och Oscar Zia visade sig vara! Som jag skrev igår så var det en helt annan energi från förra veckans sorgefest. SMS:sen haglade in under kvällen över vilken fantastiskt startfält vi bjöds ikväll. Och visst var det bra, men här ser man ju hur viktig inramningen är för Melodifestivalen. Jag håller fast vid att förra veckans låtar var riktigt bra, men i en inramning som man vanligtvis hittar på begravningsbyråer så dras även låtarna med ner i kistorna.
Så: Låt Oscar Zia och Anis Don Demina leda allt nästa år!
Killarna levererade exakt det program vi vill se en iskall lördagskväll under pandemins tunga täcke. Det finns så mycket jag vill se igen så att jag hinner se exakt hur härligt programmet var. Vilken total u-turn programmet nu gjort! Nu hoppas man ju innerligt att Jason Diakité AKA Timbuktu inte bromsar upp glädjefesten innan vi åker vidare med Pernilla & Per Andersson, Shirley Clamp och Måns Zelmerlöw & Shima Niavarani.
Uppdaterad 2021-02-13
