Finns det spöken på Grå Gåsen?
Det var diskussionen kvällens program inleddes med innan det blev dags för den åtta personer starka gruppen att dela upp sig. Jakob Hellman, Markus Krunegård, Newkid och Tove Styrke valde fäktning medan Plura, Helen Sjöholm och Loreen valde andningsövningar.
Ana Diaz valde ingenting alls.
Innan avfärd utbytte Loreen och Helen Sjöholm tankar kring ordning och kontroll, då Helen gästade Loreens rum, som såg ut som ett ”showroom” med kläder och smycken för en hel säsong Så Mycket Bättre.
Mest nyfiken blev jag på vad det var på tavlan ”Lorpan” täckt över. Nåt naket? Nåt läskigt? Nåt ”gråtande barn”? Men nej, på det fick vi aldrig svar.
Jag vet inte om varken den ena eller den andra aktiviteten var så kul att följa: Andningsövningarna med en frustande och rätt ointresserad ”Plurkan”, eller fäktningen till instruktörens franska uttryck som slutade med en Hellmansk vinst. Jag fyllde på chipsskålen istället.
Så det var rätt skönt att sätta sig till bords för lunchen och vänta in tolkningarna. Loreen levererade snabbt en replik som i sin tur var levererad av redaktionen bakom programmet: ”Men Ana, du mediterar ju?”. 100-sångerskan nappade bara halvt på kroken och menade att hon hittar lugn i att diska och promenera.
Däremot fick vi äntligen lite svar på hennes aktivitetsfrånvaro, då hon berättade att hon drabbats av utmattning i höstas, och kräktes bara av att putsa fönster. Loreen brast ut i ett gapskratt, en lite märklig reaktion då alla andra tungsint lyssnade på Anas berättelse. Snabbt gick Helen Sjöholm över i en tolkningsintroduktion: Hon skulle göra Markus Krunegårds Korallreven & vintergatan.
Och…jo det var väl fint, men den fina texten drunknade i den mesiga produktionen.
Sen blev det lite band-snack innan Jakobs gamla Ampere-polare Anders Viklund dök upp och berättade om deras gamla band. Hellman verkade inte alltför entusiastisk på en återförening så det är inget vi håller andan för. Hans låtintroduktion trasslande in sig i en utläggning om mänskligt parningsbeteende så helt plötsligt hade han tappat alla de andra, som satt som fågelholkar runt matbordet. Hursomhelst så blev det en svensk version av Toves Sway där Hellman mer än nånsin svalde orden så man inte hörde nåt mer än ordet ”Säg” under hela låten.
Över till Tove och ännu en tydligt utlagd produktions-tråd om livet innan och efter Idol. Hon berättade ändå fint med tåriga ögon om hur hon som 19-åring blev utbränd och var redo att ge upp musiken. Tårigare blev det sen när mamma och syster dök upp i rutan och hälsade till Tove, som inte träffat dem på hela året. Väldigt fint, och här måste jag säga att SMB i år lyckats väldigt snyggt med att få föräldrar, syskon och vänner till deltagarna att ställa upp. Det ger väldigt mycket mer att se artisternas ibland lite coola fasader krackelera när mamma säger hej.
Men en fråga: Varför såg den första barndomsbilden på Tove ut att vara från början av 1900-talet?
Sista lunchlåt blev Ana Diaz tolkning av Jakob Hellmans största hit Vara Vänner. En avskalat fin tolkning som jag till en början avfärdade som lite tråkig, men steg för steg smälte jag och jag tyckte den var riktigt skön. Jag blev också nyfiken på Ana Diaz osynliga kompisar som ger henne hjälp med musikskapandet.
Hoppas en heter Cameron.
Som brygga mellan lunch och middag tog Plura, Krunis och (kors-i-taket) Diaz hjälp av Tove Styrke för att spela in en hälsning till Benjamin Ingrosso. Självklart blev det en blinkning till Pluras fyllegagg kring båtvideon med Benjamins föräldrar som vi fick se för ett par veckor sen. Hatten av för produktionen som knåpat ihop en hel båt-dräkt till Plura och fixat fram en randig Emilio-tröja till Krunegård!
Kul också att Pernilla Wahlgrens gamla Emilio-duett från rätt fantastiska Pure Dynamite-plattan nu fått ett så pass stort uppsving att den är inne på hennes tio mest spelade på Spotify! Benjamin reagerade som väntat extatiskt på videohälsningen, som dock blev väldigt rumphuggen. ”Hej, här är ett klipp, vi måste gå nu”, typ.
Över till en diskussion kring musikskapande mellan Hellman och Newkid där vi fick lite inblick i Hellmans anledning till att det bara blivit en skiva under karriären. Ofärdiga låtar som han hinner tröttna på var förklaringen.
Och apropå tröttna på så inleddes middagen med att vi läts förstå att Loreen är rätt trött på Euphoria. I alla fall i sin originaltappning. Fansen tillåter henne inte att förändra den och hon får skuld om hon inte gör den som den ska låta. Och jo, jag fattar ju grejen. Det måste vara svårt att förena en låt som är dansant popperfektion från 2012 med den artsy-fartsy-musik hon egentligen vill göra. Euphoria, som 2012 sågs som konstnärlig och lite avantgarde, uppfattas i dag som en väldigt kommersiellt lättillgänglig låt, fjärran från mycket musik av idag (tyvärr).
Det är dock synd att hon aldrig hittat den där gyllene vägen som skulle kunna förena hennes ljuvliga mystik och integritet med musik som tilltalar den stora massan. Med hennes uttryck och röst hade hon, jag säger det igen, kunnat vara världsstjärna. Så, ge henne rätt låt till Mello 2022 och vi kan vinna Eurovision igen och ta upp den tråden. För hon ÄR en sångerska av världsklass, och matchas låt och röst kan inget slå henne.
Innan Loreens tolkning fick vi ett fint klipp med Helens man David som berättade lite om hur folk tror att låten Du är min man handlar om honom, och att de tillsammans avdramatiserat uppträdande-nervositet. Iklädd en het röd outfit tog sig sedan Loreen sig an 278 veckors Svensktoppsklenod på ett väldigt loreenskt sätt. Hon liksom tråcklade ihop låten med armarna. Och jag tycker nog maskorna blev lite för stora.
Ännu en väldigt uppenbar samtals-krok lades sedan ut av Ana Diaz ”Jag hörde att du hade väldigt många syskon Loreen?”. Loreen berättade om hel, halv och plastsyskon, och snart dök coola syrran Markiz upp i rutan och det gick ju inte att ta miste på att det var ett av helsyskonen: Shit så lika!
Dessutom dök Loreens fina mamma Choumicha upp och förklarade kärlek till dottern från en vårig parkbänk. Här fick vi knappt se Loreens reaktion, lite som Silvana häromveckan.
Blir det FÖR privat för artisterna? Hursomhelst: FINT!
Från detta togs vi till Newkids My Heart is Refusing Me-tolkning på svenska. Fint, men att han översatt texten och inte tänkt på vad den handlar om? Det låter ju jättemärkligt. Som artist tänker man väl alltid på sånt? Nåja. Precis som i Benjamins fall så blev vecka-tre-tolkningen lite av en besvikelse. Efter två superhits blir Newkids Loreen-tolkning ett ”jaha”. Bra, men den saknade lyftet.
Detta med att Plura sen skulle göra middagens sista tolkning måste ha skapat skrämselhicka inom produktionen: Hur skulle han vara i rätt alkohol-stämning framåt småtimmarna? Jorå, helt okej visade det sig, förutom att han inte hade koll på titeln på låten han skulle sjunga. Tusen dagar blev Tusen tårar och Jakob Hellman fick rätta.
Per Persson från Perssons Pack anslöt sedan och gjorde en tolkning ihop med Eldkvarns egen lilla segelbåt. Ja, vad ska man säga? Detta är så långt ifrån undertecknads musikaliska påse att det är löjligt. Men för tredje gången i denna text tar jag hatten av för produktionen som fixar in gästartister som mixar upp det hela lite i alla fall. Att jag (och de andra runt bordet) sen tvingades höra samma låt med Hellman och grabbarna var kanske inte nödvändigt för nån.
Så, nja… Jag ger detta program en svag tvåa och kröner det till säsongens sämsta: Bleka utflykter, oengagerande och konstruerade snack, men framförallt: Trista tolkningar.
Hoppas det blir bättre nästa vecka då Loreen skruvar upp tempot i Krunestruts Jag är en vampyr, och Tove äntligen tar ton igen. Och så MÅSTE vi väl få en Euphoria-tolkning, och en rimligt matig presentation av just Loreen, som jag förgäves väntade på hela kvällen.
Här är kvällens betyg:
QX QX
Korallreven & vintergatan – Helen Sjöholm (Markus Krunegård)
På pappret borde det vara bra, då originalet är fint och Sjöholm är en av Sveriges bästa sångerskor. Och sången är det inget fel på, men nånting i tolkningen gifter sig inte. En axelryckning tyvärr.
QX
Säg – Jakom Hellman (Tove Styrkes Sway)
Hellman sväljer och hugger av ord mer än vanligt, så man hör knappt vad han sjunger. Och tolkningen i sig var riktigt blek och inget man kommer minnas. Och vad är det med de där promenaderna han gör vare gång han uppträder? Han måste liksom lämna micken, som om att det är för jobbigt att vara nära den för långa stunder.
QX QX QX
Vara vänner – Ana Diaz (Jakob Hellman)
Ana har verkligen feeling för det där med melodier, och flyttar Hellmans evergreen till ett ljuvt landskap man gärna vaggar med i. Antagligen en mysig radiohit för Diaz som ska ha en eloge för att hon vågar ta nya vägar bortom den elektroniska danspopssfär hon hittills befunnit sig inom.
QX QX
Du är min man – Loreen (Helen Sjöholm)
Innerligt och fint, och en väldigt Loreensk tolkning av BAOs superhit. Jag hade önskat det där lilla extra lyftet, att nån gått in och pillat i produktionen och gjort en hit av den. Nu blev det mest ”Ah, du gick den vägen?”, och ”okej, det var annorlunda…”.
QX QX QX
Mitt hjärta sviker mig – Newkid (Loreen My heart is Refusing Me)
Samma sak som många av kvällens tolkningar: Det lilla extra saknas. På pappret är Loreens AC-låt från 2o11 i händerna på Newkid en drömkombo. Men produktionen är lite lam och ”ey-eoo”-ropen fastnar lite halvvägs på väg till oss lyssnare.
QX QX
Tusen Dagar Plura (Jakob Hellman/Perssons Pack)
En svag tvåa för detta stycke svensk bandpop från sent åttiotal där hela orkestern engagerats. Sån där musik där musikern har betydligt roligare än publiken, och det är aldrig vidare kul.
Uppdaterad 2020-12-14
